Mänsklighet trots allt

Foto: Irène Lindh i ”Vögelein”.
TEATER

■ ■En människa kan definieras på två sätt: vad hon är, eller vad hon inte är. Konsten känner en del berömda exempel på den senare metoden: Kaspar Hauser i Herzogs filmatisering, de indiska vargbarnen Amala och Kamala i Noréns tv-pjäs eller Kiplings Mowgli i Djungelboken.

■ ■Också Siegfried i Wagners opera hör till dessa barn som växer upp isolerade från omvärlden. I Staffan Valdemar Holms nya pjäs (det är hans sjunde) Vögelein spökar minnen från arbetet med Wagners opera. Här huserar en ohämmad Siegfried ( Andreas Rothlin Svensson), en rätt äcklig Mime ( Magnus Ehrner), en havererad socialassistent ( Irène Lindh) samt en björn, typ grizzly ( Kicki Bramberg).

Med referenser till såväl Wagner som Disney uppstår ett antal expressionistiska gräl, det sociala kontraktet är ännu inte påtänkt, än mindre det slags mellanmänskliga kommunikation som uttrycks genom respekt, ömhet eller kärlek. Rädslan, däremot, regerar stark, utom hos Siegfried. Snar till att skalla fåglar, björnar eller jättar är han trots allt inte riktigt lika dum som hos Wagner.

■ ■Det är också något av en verbal djungel som möter publiken, drastiska och komiska replikskiften håller eländet på lagom avstånd, ungefär som musiken gör hos Wagner. Scenen är ett litet kartonghelvete med en röd snurrfåtölj som enda rest av en värdig tillvaro. Runt och i denna trevar kvartetten efter något annat än den subhumana värld de stängts in i.

Desinformationen finns på alla nivåer, tydligast hos Mime som inte ens lär Siegfried de rätta orden, men också hos yttervärldens representant, socialassistenten, vars formulär korrumperats av både myter och det personliga. Att sedan naturen, fågelsången som Siegfried, båda här och hos Wagner, lär sig förstå, leder till friheten, kan möjligen ses som ett slags ekologisk förhoppning.

■ ■Men redan innan är tragedin fullbordad i detta uttrycksfulla kammarspel där vi dessutom kan lära oss att realismen som spelstil sällan når de verkligt intressanta skikten i verkligheten. För trots, eller rent av tack vare, groteskerna skymtar hela tiden en bottensats av renaste mänsklighet hos var och en.