Två scenrävar i teater om teater

Claes Wahlin imponeras av skådespeleriet i Harwoods ”Påklädaren”

Foto: Sören Vilks
Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson i ”Påklädaren” på ­Dramaten.
TEATER

Ronald Harwoods Påklädaren från 1980 är en pjäs om teater. Under förespegling att uppmärksamma några ­yrkesroller bakom scenen, framför allt titelns påklädare, är den främst en pjäs för två erfarna skådespelare att visa vad de går för.

En bedagad, äldre skådespelare, Sir, reser runt i engelska småstäder under andra världskriget och spelar ­Shake­speare. Sir, som också leder teatertruppen, ska ­spela Kung Lear, men är nu så gammal och trött att han inte bara likt Lear gått vilse under dagen, utan också en timme innan föreställningen knappt minns sina repliker.


Norman, påklädaren, har vigt sitt liv åt denne domptör och lotsar milt men erfaret Sir mot ridåöppning. Han klär honom, bistår med smink och agerar ilsken dörrvakt mot de som vill störa: ­Hennes Nåd, Sirs livsled­sagerska tillika Cordelia,­ ­inspicienten Madge eller ­övriga skådespelare.

Norman älskar Sir, har klätt honom i decennier, är sedan länge alkoholiserad och har inget liv utanför Sirs loge.


Medan bomberna faller utan hänsyn till den stora konsten genomförs denna, ska det ­visa sig, sista föreställning. Först då, när Sir dör på sin schäslong klädd som den nedbrutne Lear, spricker Normans och några av de ­andras respekt för Sir. Hierarkin har mist sin kung, anarkin tycks lika nära som ­tyskarnas bombningar.

Eva Dahlmans uppsättning är helt igenom traditionell, en texttrogen iscensättning med Magdalena Åbergs sceno­grafi av vad som ­kanske var Dramaten för 75 år sedan, kulisser och vind­maskiner.

Scenen vigs åt Sven-Bertil Taube som Sir och Krister Henriksson som Norman, två erfarna skådespelare som varit borta från Dramaten
i åratal. Sven-Bertil Taube gjorde där ett trettiotal roller fram till 1971, Henriksson ungefär hälften så många under framför allt 90-talet.

Taube, som passerat Lears four-score years, gör en imponerande insats, kraftfull och svag på samma gång, en Lear bakom scenen vars död skapar ett minidrama av de konflikter som sker i Shake­speares tragedi.


Henriksson vet att hushålla med gesterna som engelsk homosexuell i en tid när det ansågs brottsligt. Han låter också alkoholens verkningar långsamt märkas ända tills han i slutet blir rent otäck i sin frustrerade besvikelse.

Kristina Törnqvist som Hennes Nåd söker balansera kärleken mot uppgivenheten, medan Lena Endres Madge visar sin irritation med små, exakta rörelser och tonfall.

Det är i skådespeleriet ­behållningen av ­detta skåde­spel finns, ­vilket må vara gott nog.

ARTIKELN HANDLAR OM