Richard Wagner

Klokast att blunda och lyssna i Göteborg

Musikaliskt stark men sceniskt svag ”Ragnarök”

Av: 

Lennart Bromander

Göteborgsoperans kör och Daniel Brenna som Siegfried i Richard Wagners ”Ragnarök”, sista delen i Nibelungens Ring, på Göteborgsoperan.
Göteborgsoperans kör och Daniel Brenna som Siegfried i Richard Wagners ”Ragnarök”, sista delen i Nibelungens Ring, på Göteborgsoperan.

TEATER

Inget verk inom den europeiska konstmusiken har så väldiga och komplexa dimensioner som Richard Wagners Nibelungens ring, och i och med premiären på den fjärde och sista delen Götterdämmerung, Ragnarök, har Göteborg nu för första gången slutfört en hel Wagner-Ring. En stor sak, imponerande i sig. Satsningen har fått mycket uppmärksamhet genom att man konsekvent nyttjat återanvänt material på scenen. Inget resursslöseri och begränsat klimatavtryck alltså.

Gott så, men det sceniska uttrycket har samtidigt fått en kasserad air av halvfärdighet över sig. Grå grötrockar får gälla som nästan allmän kostymering, någon scenografi att tala om finns inte, utan scenen domineras av sex mobila stegställningar, som dras fram och tillbaka av sex gråa figuranter. Något övergripande koncept av sitt miljötänkande har inte regissören Stephen Langridge lyckats åstadkomma, och personregin är tämligen skral. Flera scener, särskilt i första akten, saknar alldeles laddning.


Tur då att det finns mer positivt att säga om det musikaliska resultatet. Evan Rogister och Göteborgsoperans orkester skapar den skärpa, spänning och glans som saknas på scenen. Det är bara synd att den långa och överväldigande, rent instrumentala epilogen, då orkestern sammanfattar hela dramat, spårar ur i ren kitsch på scenen. Här gör publiken klokast att blunda och svepas med enbart med öronens hjälp.

Slutscenen behärskas dessförinnan av Brünnhilde, som i sin magnifika slutmonolog förklarar dramats innebörd, kritiken av människans rovdrift av naturen och slaveri under sin suktan efter makt och guld. AnnLouice Lögdlund är en erfaren Brünnhilde, som genomför sitt svåra parti med kraft och uthållighet.

Amerikanen Daniel Brenna är en ung, naiv, lättlurad Siegfried, och hans långa självbiografiska berättelse, innan Hagen stöter spjutet i hans rygg, blir både vacker och gripande – tack vare Brenna är det föreställningens starkaste scen. Som den onde Hagen är Mats Almgren med grumlig och hotfull bas en djupt obehaglig kontrast till Siegfried.


Starka insatser i mindre roller av Katarina Karnéus som Waltraute och Ólafur Sigurdarson som Alberich. Påfallande skönsjungande är det tre rhendöttrarna Frida Engström, Mia Karlsson och Ann-Kristin Jones. Inget ont heller om Mats Persson och Carolina Sandgren som syskonparet Gunther och Gutrune, men dem har regissören inte förmått ge klar profil.

ANNONS

Bokrea: exklusivt på Adlibris! Populära böcker i bokrean som du bara hittar hos Adlibris är här.

Extern länk från Adlibris

Beställ här

Publisert:

LÄS VIDARE

Faderskärlekens seger över makthungern

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Richard Wagner

Göteborgsoperan