En palett av tjejliv

TEATER

Drastiskt om underliv och ung intimitet på Unga Klara

Unga Klara-ensemblen i ”Girls will make you blush”.

Som Viktoria Jäderling konstaterat på denna sida har mens blivit hajp. Inte sedan 70-talet har så många feminister, konstnärer, serietecknare och annat kreativt folk också varit ”mensaktivister” – det vill säga aktivt lyft fram kvinnans lilla rinnande röda ur skammens veck och gömslen.

Garvad av 27 års egen mensproduktion tycker jag trenden är rätt hemtrevlig. Men hur är det med den pryda ungdomen? Är tjejer som just ”fått eller inte fått” och killar som knappt ägnat saken en tanke redo att ta emot full kollektiv öppenhet kring något så intimt – och detta som en scenisk present från vuxna?

Frågan prövas när Unga Klara, Carrascou Dance Company och Västmanland Teater bjuder in högstadierna till samproduktionen Girls will make you blush. Och den prövas med ömsom kompishumor, ömsom drastisk absurdism.

I en av scenerna har de sex kvinnliga dansarna och skådespelarna på sig peruker à la brittisk domstol tillverkade av tamponger, bindor och trosskydd. I allvarsam ton stadgar de ett regelverk kring mens, samtidigt som de i slow motion äcklat bollar en bloddrypande binda mellan sig. Så extrem är den tabutradition som andra delar av föreställningen bryter.

Mens är nu bara ett av många teman i denna dansteater om tjejers pubertet. Och peruker och hängbukiga nakenkostymer (i en scen där sex pantertanter tävlar om vem som haft den finnigaste ungdomen) är bara en liten del av scenspråket.

Det mesta står kropparnas rörelser för i det nakna, publik­inramade scenrummet. Vad koreografin gestaltar är en palett av tjejliv här och nu. Att varken killar, föräldrar, lärare eller samhälle personifieras känns helt okej. Trycket utifrån finns ändå inbyggt i hanteringen av identitet, lust och skam.

Helheten blir lite lång, men växlingarna är snabba som på ett träningspass. De sex kampas, debatterar ”snippa-fitta-kön”, samlas i en plötslig cheerleader-posering eller förbannar med kutrygg en kropp som ännu inte är klar. Alltid dessa välmenande råd: ”om några år blir det bättre”.

Det är sällan vuxna-spelar-unga-grejen blir bra, men denna gång raderar solidariteten och den genuina energin all tillgjordhet. Det är fint gjort. Därmed inte sagt att skolpubliken undgår pinsamhetskänslor. Mycket skakas om till eftersnacket.