Allt brinner med skogen

TEATER

Amelie Björck om en enaktare på Dramalabbet

Foto: DRAMALABBET
Anna-Karin Håkansson i den enda rollen.

”Att leva är att stå i vägen”. Det finns många sådana tänkvärda formuleringar i Astrid Menasanch Tobiesons enaktare I landet som aldrig brann brinner nu träden på Dramalabbet. Anna-Karin Håkansson i skogvaktarskjorta och långkalsong berättar ensam den onda sagan om hur barndomens skog som hon lovat skydda – farmoderns och fantasins skog – brinner (eller bränns) ner.

Hennes spel är skarpskuret men också ömsint, händerna som tillfälligt vilar på åskådarnas axlar kollektiviserar upplevelsen av hur allt hårdnar därute. För skogen är inte bara en skog, ingen kan missa att sagan är allegorisk. När skogen brinner är det inte bara allemansrätten utan hela välfärden som raseras.

Jag funderar på om föreställningen inte blivit starkare av att hålla fast vid denna poetiska atmosfär, där upproret mot skövlingen till sist tar formen av ett kollektivt djurblivande: Ekot rapporterar om vargars rörelse genom landet och vår berättare hakar på med glöd i blicken. I like!

I stället väljer Menasanch Tobieson att fälla in ett mellanspel i bjärt ljus och en verbal pungspark mot den avdöde nyliberalismgurun Milton Friedman. Tempoväxlingen funkar, men det är synd att den ömtåligare frågan om hur vår skog egentligen ser ut marginaliseras, till förmån för en vanligare vänsterpolemik mot tydligast möjliga fiende. Vad är det vi älskar hos vår skog, vårt samhälle? Dramat låter ana att tryggheten, som det talas så mycket om, inte är allt. Fantasins, poesins och lustens frihet hör till saken.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater