Teater

Noréns ”Demoner” en invecklad parparodi

Av: 

Jenny Teleman

TEATER

Läcker teatral lek på Bergmanfestivalen

Brigitte Hobmeier i Demoner av Lars Norén Foto: Arno Declair

”Jag är inte så aggressiv mot dig som jag förtjänar.”

”Har jag verkligen sagt ta med mig om vi separerar?”

”Vi grälar nästan aldrig, vi har samma brist på humor.”

Det är två hårt inringade grannpar som öppnar den andra Bergmanfestivalen på Dramaten.

Den hyllade tyske regissören Thomas Ostermeier är på ­besök. Efter bland annat flera genomskurna uppsättningar av Ibsen roar han sig nu kungligt med Demoner, en tidig pjäs av Lars Norén.

De barnlösa neurotikerna Frank och Katarina delar en lyxig isoleringscell förklädd till lägenhet. Deras fåfänga, den av sorg insmugna impotensen och det förlamande antikontaktkrig som är deras hobby och baby har en egen fåtölj, en konststol för 8 000 euro täckt av åldrat vitt hängande hår. Den får ingen sitta i. I hemmets centrum bor en fastskruvad likvit racercykel. Där sitter Frank inte sällan och trampar.

Det är så med Katarina och Frank, de sitter aldrig still. De plockar och flyttar och häller upp och sätter på skivor och ­askar och torkar och städar och byter om, rättar till och pudrar och begår övergrepp i en aktiv, välbärgad, effektiv, förtvivlad rastlöshet. Bakom dem projiceras deras plockande fingrar och trasiga ansiktsuttryck. Hemliga, privata filmade närbilder för alla att se.

På besök kommer grannarna Tomas och Jenna, neurosens motsats på det mest underhållande vis. Han har scarf och är till en början enbart nedmonterad, skevt tandblottande konturlöshet, Hon bara moderskap.

Meckbach gör en ovanlig roll. En högljutt utagerande, mjölkläckande fruktbarhetshysterika, en kvinna som låtit sig bli enbart svett, gråt, hormonanekdoter och ett förtryckande, självgott behövande.

Det är klart att dessa kvinnliga poler, som bara är kropp i två sorters livmodersförpackningar, fastklibbade vid mannen och helt initiativkastrerade, kan diskuteras. Länge. Samt att det allvarligt menade i uppsättningen ibland får svårt att skära.

Men Ostermeier är så rolig. Han låter det inövade rollspelet i en gammal kärleksrelation veckla ut sig till en intresserad parodi på dramatik om inövade rollspel i gamla kärleksrelationer. Eidingers Frank är blottare och primadonna. När hans hustru för tusende gången spelar upp sitt tvetydiga masochistiska fyllespel har hon till slut en indianhövdingskostym när hon handdammsuger svärmors aska ur mattan.

Så läckert teatral var leken med realismen på Bergmanfestivalens första dag.

”Jag svär på att om du fanns så skulle jag slå ihjäl dig.”

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i vår – Prova BookBeat gratis i 2 veckor!

BookBeat.se

Publisert:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!