Natt på Dramaten

TEATER

CLAES WAHLIN leds av skånska bönder

Foto: Lucas Svenssons nya pjäs ”Blottare och parasiter” skildrar en familj i sönderfall.

■ ■ Dramatens stora scen har sällan varit så lantlig som när Bente Lykke Möller nu satt ett knippe kritter och därtill några mindre domesticerade fyrbenta varelser på en svart åker i Lucas Svenssons pjäs Blottare och parasiter. Året är 1969, den 20 juli, natten då Apollo 11 landar på månen. Trots årstiden är denna skånska natt så mörk att kreaturens ögon lyser som vore de rymdfarkoster.

De tvåbenta varelser som befolkar och omöjligen verkar förmå sig att lämna denna åker verkar heller inte stå så värst mycket högre än övriga djur. Begäret, efter parning eller rus, ligger som en tät dimma kring fåordiga reflektioner över vådan av avlelse, Richard Nixon eller slaget vid Dîen Bîen Phu.

■ ■ Det är en egenartad text, ett slags imploderad tidsspegel av en radikal tid. Personerna resonerar i cirklar, det vimlar av upprepningar och havererade syllogismer. Ingen kommer någon vart, varken med sig själva, varandra eller rent fysiskt. Följaktligen blir också alla dessa ordräckor, ibland långa som plogfåror, ganska tråkiga.

■ ■ Rimligen är detta avsikten, att ur denna textuella mylla ska ett slags ideologiska knutar slå rot. De båda långhåriga hippies som förirrar sig ner på åkern på jakt efter bensin och möter en ursvensk, dysfunktionell bondfamilj resulterar ju i en etnisk konflikt i det lilla formatet, en förvriden reflex av Vietnamkriget.

■ ■ Men tristessen vinner över tanken. Ole Anders Tandbergs regi ligger också förvånande nära texten, som är det inte en pjäs, utan en traktat med poetiska ambitioner som inte tål för mycket dramaturgi.

Skådespelarna har det följaktligen inte lätt, här finns ingen traditionell persongestaltning, utan snarare utgår de från en position, ofta med imponerande resultat. Torkel Petersson och Simon Norrthon står här främst, båda tycks de alldeles självklart bo där, i denna lätt absurda åker. Replikerna är rotade i den mylla som gått in i deras blodomlopp, föga märkligt då att det vilar något främmande i den stora världens försök att ta sig in. De verkar bete sig lite som de slöa kreaturen: de har hört talas om Damien Hirst, men tror inte riktigt på vad som väntar dem.

Claes Wahlin