Goethe som Jöte i jeans

TEATER

JENNY TELEMAN om en Faust på gränsen till överslag

Foto: Pontus Stenshäll i ”Faust”.

Stackars Fausts huvud håller på att sprängas av allt han vet. Ensemblens gemensamma huvud gick nog nästan samma väg under försöken att sätta upp detta beläte till pjäs. En gång lyckades tydligen en grupp i Berlin, den föreställningen tog sexton timmar. Lite långt enligt Mefistofeles Boonstra och Faust Stenshäll.

Två regissörer som troligen älskat och stridit i månader och generöst nog delar med sig till oss något av helvetesplågan i att knåda fram gestaltning och tolkning utan att få bestämma precis allt.

Andra delen till exempel är mycket knepig, den där Faust blir kär i sköna Helena och fraktas sovande till antiken, träffar en pratsjuk ande, och där en olivkvist fått många repliker. Ett sällan spelat mefistofeliskt lurendrejeri, en väldig utvikning av författaren, en regissörs mardröm.

Men Teater Moments kärlek till verket är glashård. ”Tänk att han skrev hundratals sidor manustext och en miljon omöjliga namn om nåt som bara var ett bländeverk!” klagas det, men ”sån var han Jöte, han hade för lite fritid.”

Och allt löser sig genom några gruppdynamiska terapiövningar och enkla justeringar av manus. Jorden får bli en gaffatejpad badboll på en pinne. Några pekfingermonster i mjukhalt gummi får dra ett par kilometer text. Och under en minut håller en minimal darrande illorange underarm med små klor hela scenen i stillhet. Sedan glömmer monstret replikerna en stund för att gnaga på mikrofonen. Så där som det så lätt blir. Goethes bästa rim enligt djävulen? ”Hur länge blir han borta? Tills jag bajsat på min potta.”

Och så där håller de på. Eva Rexeds ljuva Gretchen kliar längst in under genansskinnet. Andreas Boonstra går runt och sprätter nöjt. Isabell Sollman har hittat en cigarettröst från Hades, Pontus Stenshälls Faust är kriminellt ryggradslös jeanskille och Mathias Olsson en skimrande glupsk och övermätt skitunge vad han än gör.

Farligt långt och otäckt nära överslag ibland. Men må pekfingermonstret ta mig för dylikt tråk. Jag säger som Gretchens broder Valentin: ”Jag har blivit svärdad i magen!”

Jenny Teleman