Skuggspel i fullt ljus

Foto: Foto: MATS BÄCKER
Magnus Krepper och Rakel Wärmländer i "Juloratoriet".
TEATER

■ ■ ”Jag är så glad att solen skiner! Det blir bättre och bättre dag för dag!”

Så sjunger ensemblen som ibland får vikariera som kör, jättehögt, taktfast, med en gäll ton av begynnande hysteri. Huvudpersonen Sidner gömmer sig i böckerna. ”Ingen kan nå en på den smala klipphyllan mellan punkt och stor bokstav”, mumlar han skrämt.

Och så ser den ut, Christian Tomners version av Juloratoriet, inkilade sarkastiska minirevynummer mellan öar av Tunströms text. Och så Bachs juloratorium.

Gerhard Hoberstorfer är berättare i Tunströms tragedi om Aron som förlorar sin älskade Solveig och aldrig lyckas simma upp till ytan igen, och hans två barn som växer upp i den kalla skuggan efter den sjungande livshungriga mamman. En familjs knaggliga väg ur mörkret.

En svensk klassiker, nu uppflyttad på scen där somliga i utkanten får nytt eget liv. Som Nina Gunkes sorgliga Fanny olyckligt förälskad i Sven Hedin och bara precis närvarande i verkligheten. Eller Bengt Järnblad som före detta levande kanonkula med stumpar till ben, här ett gammalt näringslivslejon kapad mitt i språnget. Och Lena Nilsson är den trumpnaste femåring en vuxen kan spela.

De där iskalla uppskruvade sångnumren verkar också troliga, så kan nog världen låta för en sorgslagen pojke. Men mer plattas ut när romanen blir pjäs här, eftersom allting måste visas fram under strålkastarna.

Solveigs rollfigur får bli enda exemplet, historiens värkande tomrum, alla ledsna ungars mamma, varje frusen mans egen bild av kärleken. Gud och musiken, kreativiten och själva livet.

Så dyker hon upp, en hurtigt trallande, morotslockig, ytterst vanlig kvinna, i rekorderlig röd linneklänning. Bredvid pustar Selma Lagerlöf i lånad jättehatt.

Det är inte skådespelarnas fel. Inte ens regissörens antagligen. Kanske tål bara inte Tunströms skuggspel fullt så mycket åskådlighet.

Jenny Teleman