Tomt narrspel

Mikaela Blomqvist ser Kung Lear på Göteborgs stadsteater

Foto: OLA KJELBYE
Lasse Beischer och Michalis Koutsogiannakis i Pontus Stenshälls uppsättning av Shakespeares Kung Lear på Göteborgs stadsteater

avMikaela Blomqvist

TEATER

I en radiointervju förra hösten berättade Pontus Stenshäll att han umgås med Shakespeare som med en kompis. Några vidare detaljer kring hur denna samvaro med en sedan 400 år död man ser ut gavs tyvärr inte. För den som ser Stenshälls uppsättning av Kung Lear Göteborgs Stadsteaters Stora scen blir dock en sak tydlig. Hans förmenta vänskap med litteraturhistoriens främste dramatiker handlar inte om upprepad läsning och textförståelse.


Där Vilhelm Mobergs Utvandrarna i fjol användes för olika tramsiga påhitt och plakatpolitiska utspel är Kung Lear än mer fragmenterad och riktningslös. Föreställningen faller samman i tre delar med helt olika estetik och spelstil. Grundberättelsen som inleds med att den gamle kungen (Michalis Koutsogiannakis) skall fördela riket mellan sina tre döttrar och slutar i ett regelrätt blodbad gestaltas i en märkligt föråldrad romantisk tradition. Det är kostymer som blandar renässans och rockigt 1980-tal, ljudeffekter i form av höga åskknallar, en dimtäckt scen och Bach-körer parat med oavsiktligt överspel i form av skrik och diaboliska skratt.

Stora delar av första akten domineras dock av narren. Till rollen har Stenshäll hyrt in estradören Lasse Beischer från clowngruppen 123 Schtunk och, vad det verkar, uppmanat honom att spela i gruppens vanliga stil som består av improvisationer, metakommentarer och ett direkt samtal med publiken. Till detta fogas även en lättsam bihistoria enligt modell krogshow där oäktingen Edmund (Mattias Nordkvist) framträder som gitarrkille och förför Lears två onda döttrar med rockhits.


De tre delarna bildar ingen egentlig helhet men det övergripande målet verkar vara att undvika Shakespeares text genom att dränka den i oljud, gitarrspel eller plumpa metakommentarer. På teaterns hemsida hävdar Stenshäll defensivt att teater kan förena tragik och komik. Problemet är inte att påståendet är falskt utan att teaterkonsten naturligtvis är oändligt mycket mer nyansrik än så. Exempelvis såg en polske teaterkritikern Jan Kott på 1960-talet Kung Lear som en föregångare till Becketts pjäser, en tomhetens grotesk snarare än en tragedi.

I Stenshälls version är tomheten dessvärre inte existentiell utan konkret: uppsättningen är renons på idéer, känsla och intrig. Allt verkar grovt tillyxat och ogenomtänkt. ”Vi gråter för att vi kommit hit till denna skådeplats för narrar” säger Lear. Med denna uppsättning får den berömda repliken en högst lokal klangbotten.

ARTIKELN HANDLAR OM