Musik av kungar för folket

En festival av rang mot alla odds

Av: Claes Wahlin

Publicerad:
Sopranen Giulia Bolcato sjunger Alessandro Stradella i Tyska kyrkan.
Foto: Iman Khayyatan
Sopranen Giulia Bolcato sjunger Alessandro Stradella i Tyska kyrkan.

Som ett vackert vårväder utan hänsyn till at det egentligen är vinter i scenkonstvärlden pågår den veckolånga tidiga musikfestivalen som om ja, ingenting har hänt. Visst, det är coronoavstånd i den gigantiska Tyska kyrkan, och visst, utbudet är aningen decimerat, men i Tyska kyrkan och på andra platser i Gamla stan (och streamad) möter publiken musiker av hög rang från Italien, Ungern, Frankrike, Estland, Tyskland och Sverige. Logistiken, den ekonomiska såväl som den praktiska, torde vara omfattande.


Torsdagens konsert bjöd på en sopran av världsklass, Giulia Bolcato, som med sin varma röst och med eleganta fraseringar lyste upp i arior av 1600-tals kompositören Alessandro Stradella som framfördes av ensemblen Mare Nostrum under ledning av Andrea de Carlo. Tillsammans med barytonen Marco Bussi fick vi utsnitt ur operor och oratorier, vackra, melodiösa och bitvis eldiga.

Ensemblens sammetsmjuka svikt, Bussis svärtade baryton och Bolcatos sopran gjorde den romerske kompositören god rättvisa och med arian ”Qual fiera Tenzone” firade Bolcato, som det heter, triumfer.


En gång i tiden var monarker musikaliskt begåvade. Fredrik den Store av Preussen, morbror till Gustav III, både komponerade och trakterade flöjt. Att han var en skicklig flöjtist visade den ungerske Benedek Csalog under onsdagens invigningskonsert i Fredriks flöjtkonsert nr 3. Med virtuos lätthet tillsammans med svenska Orfeus Barock – som blir allt bättre – framförde man också Fredriks syster, Wilhelmine av Bayreuths pulserande cembalokonsert, liksom en flöjtkonsert av Fredriks lärare, J. J. Quantz, som skrev hundratals konserter åt Fredrik, som aldrig tycktes få nog av flöjtspel.

Konsertens första halva bestod av några delar ur Bachs Musikalische Opfer, som denne komponerade utifrån ett tema av Fredrik, ett allt annat än enkelt tema för övrigt.

Kontraster saknas inte. Torsdagen kunde inleda med Simone Vallerondas mjuka, klangrika lutaspel av renässanskompositörer i Finska kyrkan, för att avslutas i Tyska kyrkan med dansant, rytmisk skotsk folkbarock från 1700-talet. Les Musiciens de Saint-Julien, skickliga och synnerligen samspelta, men egenartat behärskade med tanke på att musiken borde locka fram mer, ja, rörelse och ceniskt uttryck. Undntaget var tenoren Nick Scott (naturligtvis), som hade levde sig in i musiken med både rörelser och gestik. Han kunde inte ens sitta still när han förvisades till en stol under numren utan vokala inslag.

Som alltid är nivån hög på denna festival, och vem kunde tro att denna nittonde festival inte bara skulle äga rum, utan med tre månaders försening ge eftertryck åt deras devis ”Det är aldrig för sent för tidig musik”.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.