Scen

Ett komplett sceniskt kaos – och under ytan finstämt

Gilgamesheposet får samtida liv i Gubbängen

avCecilia Djurberg

Foto: Carla Orrego Veliz
Ludde Hagberg och Louise Peterhoff i ”Gilgamesh” på Moment teater i Gubbängen.

Gilgamesheposet brukar benämnas som världens äldsta, bevarade skönlitteratur och den fragmentariska kilskriften på de 4000 år gamla lertavlorna fascinerar många. Vartefter nya fynd gjorts har berättelsen om den gudomliga kung Gilgameshs strapatser och hans framväxande bromance med den djuriska Enkidu pusslats ihop och omtolkats.

Bortsett från materialets ofullständighet är en utmaning för nutida uttolkare förstås att vår värld idag ser så oerhört annorlunda ut än ursprungets Mesopotamien.


När koreografen Akram Khan nyligen tog sig an eposet i Outwitting the devil placerade han sina dansare i ett mytiskt, vackert scenmönster av svarta lertavlor, men lät oss ändå förstå att han ser tekniken som det monster vi idag har att överlista.

Inga jämförelser i övrigt. Men när Moment teater nu försöker blåsa liv i de gamla lerfigurerna spelar modern teknik en bärande roll och en beprövat respektlös dansarduo har anlitats för jobbet.

Här blir mobiltelefonerna till nutida lertavlor och Ludde Hagbergs Gilgamesh håller så hårt i sin att han får kramp. Scenen där Louise Peterhoffs Enkidu hjälper honom att bända loss den blir komiskt dramatisk.


Aktörerna läser upp texten med upprepade kommentarer att något saknas i den lagrade berättelsen. Så framträder utmaningen att tillgodogöra sig fragmentarisk information för den powerbrowsande nutidsmänniskan som en parallell story om hur vi berättar våra historier, hur vi förstår dem och fyller i luckorna.

Moments lilla scen har ungefär storleken av ett villagarage, och är nu också inredd som ett sådant. Som en stökig mancave av bråte och redskap, med prepperstaplade konserver, toapapper, vattendunkar, sladdhärvor, en ölkyl och en enorm byggfläkt. Ett stort mixerbord kompletterar den scentekniska alltiallon Joel Dannerups realtidsinterventioner med ljud, ljus, technomusik och rök.

Slagsmålsscener och monstermord leder till ett komplett, sceniskt kaos, där Louise Peterhoff får briljera i ett halsbrytande papphammarskt slapsticknummer som bara det är värt utflykten till Gubbängen.


Det är roligt och knasigt, men under den härjade ytan swajpas finstämda fragment fram om sorg och kärlek, om livets vedermödor och mannens existentiella irrande i en kaotisk, sammanfallande värld.

ARTIKELN HANDLAR OM

Scen

Akram Khan