Ojämnt muntert i Vadstena

Foto: Dag Norgård i ”Muntra fruarna i Windsor”.
TEATER

Det är lätt att föreställa sig Muntra fruarna i Windsor som alla spring-i-dörren-komediers moder.

Shakespeares enda pjäs som utspelar sig i hans samtid, där råttor, skulor, ungar, fnask och tjuvar delar krympande utrymme med bättre folk. Den fete smågangstern Falstaff är pank men har en plan: att förföra två dygdiga fruar för att komma åt deras penningpung. Men grundlurad av de två rekorderliga fruntimren hamnar han i stället på flykt undan en svartsjuk make som via olika spiontrick alltid är honom hack i häl. Den uppblåste Falstaff undkommer gång på gång, gömd i en äcklig tvättkorg eller utklädd i tantkläder, just när maken letar vilt i alla husets garderober och lådor.

Förvecklingar, spratt och till sist straff för den högmodige bocken och återupprättat rykte för de klipska damerna. Humor när den är som roligast. Och något av det mest svårspelade som finns.

Snabbt ska det gå, ordlekar och slipprigheter ska smashas in, liderlighet, svartsjuka och girighet ska överdrivas tillräckligt och gäckas om och om igen, och någon äkta skadeglädje måste man känna med fetknoppen och något dela hans förnedring.

På Vadstena Folkets Parks lilla träscen, med handmålade kulisser och solljus som tränger in, är tajmingen naglad ibland och slinker undan lika ofta.

Det jag tycker om med den här uppsättningen är de smutsiga kläderna, de dåliga tänderna, stripiga håret och flottiga hyn. Det faktum att alla är så tillfulade och repiga flyttar det dyiga, tidiga 1600-talet betydligt närmare. Väldigt enkelt och klokt.

Mindre bra är att ensemblen är så ojämn och att många scener mest transporterar detaljerad handling. Men de skådespelare som fått fatt i sina figurer, som till exempel Per-Johan Persson som den svartsjuke herr Ford och Nils Dernevik som homofil adelsman, skapar komedi helt på egen hand när de visar sig.

Som så ofta hos Shakespeare upplöses människors intrigerande slutligen i en lek med äkta och genomskådad vidskeplighet. Här i en skrämseltablå med älvor, spöken och apor. Det är väldigt svårt att få fram drömska skogsväsen med begränsade resurser, men rökmaskin, tomtebloss och stearinljus gör ändå Falstaffs mardrömsstraff lite väl likt ett uppsluppet luciatåg.

Jenny Teleman