Gäss med gester ger Lagerlöf liv

avJenny Aschenbrenner, Aftonbladet

Västanå Teater sätter upp Nils Lagerlöf

Björn Söderbäck, Adriana Savin och Joel Sköld i ”Nils Holgersson” på Västanå teater.

Å hej! Så var det dags att stampa med foten i scengolvet igen, kasta sig bakåt i en volt, ta sig en svängom till taktfast folkmusik och berätta en förtrollande skröna.

Det är lite egendomligt hur Västanå teater blivit sitt eget universum, landets mest pålitliga leverantör av fysisk folk­loreteater. Det är nästan alltid alldeles utsökt utfört. Musikaliskt under Magnus Stinnerboms ledning, rytmiskt och begåvat i ett flöde av rörelse, tal och storslagna visuella uttryck som fyller träladan vid Frykens strand med teatral magi.

Ändå, det är lite samma samma. Att jag just i år tänker så beror på att man denna gång valt en Selma Lagerlöf som inte öppnar sig i outgrundliga fickor av oväntade vindlingar, så som många av hennes berättelser gör. Nils Holgersson är i stället en förnumstig utvecklingshistoria med tydliga pedagogiska ambitioner. Den stygge gossen Nils ska inte bara färdas genom landet och ge en geografisk översikt i sagoform, han ska också genomgå en moralisk metamorfos, lära sig ödmjukhet och godhet och ramla ut på andra sidan av sin gåsafärd som en ny människa.

Man får definitivt ge Västanå att de mättat denna småträliga historia med besjälad natur och förtrollande djur. Med en tamgås, Mårten gåskarl, som Björn Söderbäck vaggar fram i perfekt harmoni med sin gåsgestalt. Jag fascineras också av Adriana Savins Akka, en liten machokvinna till vildgås som för sin flock genom landet med stram vinge och varmt hjärta.

Överlag är denna samling djur som gjorda för Västanås uttryck - mim, akrobatik, storslagna gester och geniala kostymer av Inger Hallström Stinnerbom. Så pass att jag på hemväg genom de värmländska skogarna ser dansande rävar och muttrande björnar kika fram bakom de regnvåta trädstammarna.

Men även Nils Holgerssons förkrympta människovarande får av Joel Sköld en charmig ton av samtida slängig slyngel. Man överser till och med med ett lite predikande avslut till djurens fördel - vid det laget är vi alla på vildgässens sida.

Så vad klagar jag på? Kanske bara på en sorts formmässig monotoni där replik följs av volt följs av replik följs av masscen i ett lite alltför schematiskt flöde, i ett taktfast scenspråk utan plats för finlir.