Bergmans sämsta roll

Amelie Björck ser De oroliga på Dramaten

Foto: Jenny Baumgartner
Anita Ekström, Rebecka Hemse och Ingela Olsson i Linn Ullmans De oroliga på Dramaten
TEATER

Genom Ingmar Bergmans filmer rör sig en rad bleka, övergivna barn. Pojken som i Tystnaden driver runt på hotellet medan hans mor roar sig, de bittra döttrarna i Höstsonaten, syskonen i Såsom i en spegel som går sönder medan fadern åker på ännu en författarresa.

Med Linn Ullmans bok De oroliga började jag tänka på dessa barn, inte som projektioner av Bergmans inre pojke, utan som hans egna barn i varande och vardande, storögt bligande genom samvetets spjälor. De nio barnen, varav Linn Ullman är det yngsta.


De oroliga är hennes berättelse om barnets olyckliga kärlek till sina upptagna föräldrar. Det är en smärtsam dynamik, och att romanen lämpade sig utmärkt som radioföljetong var vi många som erfor förra sommaren. Lika självklar känns den inte på nationalscenen. Här blir den en i raden av romaner som tror sig bli drama genom att delas upp i repliker. Och en i raden av husets hommager till sin gamla chef.

För det är ju så. Hur klokt Pernilla August än placerar Rebecka Hemses Linn-roll i centrum – ja, rent fysiskt i mitten av Magdalena Åbergs teatersalongsliknande scenbild med fiffiga ”minneslådor” – är det först när gamla Fårö-pappa tar mer plats som allt intensifieras.


Hemses arggnistrande blick har förstås sin unika magnetism redan tidigare. Och minnesarbetets tretydighet kommer fram väl när hon berättar/visar fram faderns reglerade umgänge, amerikaflytten och barnflickorna, mamman i ständig jakt på ”ett eget rum” utan en klistrig barnkropp bredvid – och möter invändningar och motbud från föräldrafigurerna. Ingela Olssons Liv Ullmann väcker trots allt viss sympati och spelet är musikaliskt arrangerat. Men det blir lite stillastående. Tre cellotoner upprepas.

Att stiliga Anita Ekström snarare än någon manlig Dramatenstjärna spelar åldrade Bergman mildrar/döljer det retsamma i hur den Fårögubbe vi så väl känner än en gång drar till sig uppmärksamheten. Ekström är fin på mjuka ”sörru”, uppbrusande NEJ och kiv om Bergmankoftans på och av.


Finalen blir i alla fall rörande. ”Arbetspassen” med en gemensam bandinspelning träder fram som dotterns allra sista försök att nå sin pappa i ett samtal om föräldrakärlek. Men hans ”kärlek” finns annanstans, nu mest hos Beethoven. Det är starkt hur Hemses ansikte för ett ögonblick blir helt föräldralöst när hon förstår att hon aldrig, aldrig ska få det hon behöver. Gubben förstår ju inte ens att han blir förlåten. Det är vackert, sorgligt, verkligt. Hoppets stilla död före döden.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Scen

Dramaten