Bergmansk magi

Foto: Foto: Carl Thorborg
Sofia Ledarp och Frida Westerdahl i "Persona"
TEATER

Varför gör man det – om och om igen? Omvandlar filmer till sceniska verk trots att de fått sådan ikonstatus att varje bildruta har sin egen plats i människors inre bildbank? På senare år har framför allt teatergörandet av Ingmar Bergmans samlade filmproduktion exploderat. Man vet ju vad man har att brottas mot. Sådana som jag, som inledningsvis endast ser en sorts ceremoniell rekonstruktion av filmen i Hugo Hanséns uppsättning av Persona på Stockholms stadsteater.

I ett grått avskalat rum, med en glasskiva mellan publik och scen, läggs grunden för det sparsmakade dramat om identitet, själskriser och konstnärlig vampyrism som ska följa. Skådespelerskan Elisabeth Vogler har slutat att tala, hon har flytt livet och kraven och förljugenheten inom sig själv, och gått in i den totala passiviteten. Sjuksköterskan Alma sätts att vårda henne. De två åker ut till ett ensligt hus vid havet, för att Elisabeth ska kunna läka i stillhet.

Ett konstruerat upplägg, som gjort för en skräckfilm eller en porrfilm. I stället får vi ett tätt, psykologiskt drama där den enda orgie som förekommer bara återberättas och vampyrismen bara markeras. Symboliskt.

Men utan filmens laddade bildspråk – Fårös karga stränder, Sven Nyqvists suggestiva närbilder på Liv Ullmanns och Bibi Anderssons syskonlika ansikte – blir denna  existentiella kris provocerande högtravande, grundförutsättningarna skavande märkliga.

Trots det händer något stort en bit in i föreställningen. Det grå och avskalade som präglat även spelet och gjort det mer till markering än gestaltning får ge vika för Sofia Ledarps inifrån glödande och alldeles självklara Alma. Precis som denna rollfigur på något sätt äter sig igenom den kalla Elisabeths skal äter sig Ledarp förbi det ceremoniella och krystade och fram till något alldeles mänskligt. Alma är rejäl och varm och rolig. Även hon har en bråddjup själ där innanför bomullsklänningen, men alldeles olik Frida Westerdahls svala, tigande Elisabeth.

Och då uppstår också den bergmanska magin – den som återfinns mitt i skärningspunkten mellan psykologisk närhet och existentiell symbolism – där på scen.

Jenny Aschenbrenner