En framtid nära dig

Amelie Björck ser en oroande Pinter-pjäs

Foto: Matilda Rahm
Robert Fux som Kulturministern och Ann Petrén som Journalisten i Stockholms variant av ”Presskonferensen” som spelas på 23 ­teatrar över hela landet.
TEATER

Ett hundratal stockholmare samlades i lördags på Sergels torg för att lyssna på den nye kulturministern. Likartade ­scenarion ägde rum på 23 teaternära platser i landet. Klockan 12.00 tätnade pingvin­skaran i snöfallet och Robert Fux i pälsmössa intog talar­stolen med Ann Petrén som huvudutfrågare. Ett följe av ”journalister” i Clark Kent-­rockar och -hattar bredvid. Den mörknande framtid var här.

Presskonferensen är en sketch av ­Harold Pinter från ett framtida repressivt samhälle – eller ett samtida om vi ser till ­Polen, Ryssland, Ungern, Kina. Pinter spelade själv den otäcke kulturministern på National Theatre 2002, med brådskan att tala klarspråk om demokratihotet förkroppsligad av en färsk cancerdiagnos.


Stilen i ”Presskonferensens” utfrågning av kulturministern liknar inte Pinters mer kända pjäser, där replikerna brukar bilda ett alldagligt ytskikt över allt vad rollerna egentligen vill varandra. Den liknar därmed inte heller den totalitära politikens teflonretorik som gör massmord till vardagliga ”trygghetsåtgärder”. Fux ­kulturminister är rättfram, skamlös och platt. Han ­stoltserar med sin bakgrund i säkerhetstjänsten och ­klargör att även hans nya jobb handlar om att försvara samhället mot ”krypen” och ta vara på ”Svenssons” medfött goda egenskaper.

Presskonferensen rivs av på 10 minuter och hinner aldrig bli en konstupplevelse i sig. Däremot platsar den som avstamp för samtal. I Kulturhusets ­paneldiskussion övergår ­mobiliseringen mot SD intressant nog i ett konstnärsuppror mot dagens kulturpolitiska styrning. Dramatikern Gertrud Larsson, fotografen Elisabeth Ohlson Wallin och poeten och journalisten ­Cecilia Hansson ­oroas över de ­statliga bidrags­givarnas krångliga krav på att tilltänkta verks värdegrund ska redovisas.


Jo, sådan byråkrati kan kännas hindrande. Och visst finns det en faktiskt risk att denna infrastruktur för demokratisk styrning – och ­beredskapen att styras – kan förvandlas till ”odemokratisk styrning” av en SD-regim.

De traditionella borgerliga partierna tror sig å tredje sidan kunna dela ut stöd utan någon styrning alls, eftersom ­kulturen ska vara ”fri”. Fri är fint, men en sådan politik är ­utopisk. Som realitet tror jag tyvärr inte den skulle gynna ­feminister som Larsson, Ohlson och Hansson.