Teater

Fifflare i SD:s Sverige

Av: 

Amelie Björck

TEATER

Amelie Björck ser Gogols ”Revisorn” på Moment teater

Niki Gunke Stangertz i ”Revisorn”.
Niki Gunke Stangertz i ”Revisorn”.

I Nikolai Gogols Revisorn slår ett litet samhälle knut på sig själv för att smörja en statlig revisor som i slutscenen visar sig vara en halvbegåvad lurendrejare. Gogol fick klartecken från tsarens censurorgan trots att stycket gisslade den korrumperade maktapparaten. Så listig var pjäsen, att småfuskarna lika gärna som imperiets topptupp kunde tolkas som ansvariga.

Moment teater – eller ”Monemt” som spelplatsen för kvällens drama dumroligt får heta – tar det säkra före det osäkra. Göran Thorells ”teaterdirektör” i öppningen strimlar Revisorn i en dokumentförstörare tillsammans med andra politiska ospelbarheter.

Nu är det nämligen nya tider. I kvällens otäckt verklighetsnära vision har Sverigedemokraterna med stöd från KD tagit över regeringsmakten. SD:s ärkekonservativa kulturprogram stryper bidraget till politisk teater, medan ”kulturarv” som sägs ”ena den svenska nationen” får jackpot.

Frågan är skarp: hur skulle SD:s Sverige egentligen se ut? Skulle så många gilla en slätstruken och ofri kultur, där allt går ut på att vara överens och hylla gårdagen?

Moment teater skulle i ett sådant klimat inte finnas. Däremot Teater Monemt som väljer anpassningens och myglets väg för att få behålla sitt bidrag. Teaterdirektören sätter upp Almqvists Drottningens juvelsmycke i stället för Gogol. Sedan det queera hos Tintomara och det politiska i kungamordet aborterats återstår en obegriplig, högtravande ”Stockholmsskildring”, räddad av dimman från en ihärdig rökmaskin.

I bästa brechtianska eller kanske ”postdramatiska” metastil blandas denna SD-anpassade teater med burlesk och pur spelglädje: illusionen bryts titt som tätt av låtsad improvisation där ”skådespelarna” ifrågasätter upplägget. Det blir mångformigt och kul, men också väldigt långt när lager läggs till lager. ”Kompost-dramatisk” är mitt bud på beteckning.

Just när jag tror att det ska ta slut, börjar själva pjäsen. Gogols lömske revisor anländer, och lyckas korrumpera hela ensemblen innan han avslöjas som fejk. Det blir några varv för mycket tyvärr.

Inte så att man kan missta sig på analysens allvar. Men den brechtianska verktygslådan var ju till för att ge publiken utrymme att reflektera över hierarkierna. Här proppas tankerummet fullt av en charmig men till sist övermäktig parad av odödade darlings.

ANNONS

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Teater