Polsk passionshistoria

Claes Wahlin ser en musikaliskt njutbar Kung Roger på Kungliga Operan

avClaes Wahlin

Foto: Sören Vilks
Elin Rombo som Roxana, Lukasz Golinski som Kung Roger och Arnold Rutkowski som Herden i Karol Szymanowskis Kung Roger på Kungliga Operan

I den moderna musikhistorien är Karol Szymanovskis opera Kung Roger ett elegant pussel. I korthet kan man säga att han silar expressionismen genom impressionismen. Wagner och Strauss hörs som övervunna referenspunkter, vilka de täta, suggestiva klangerna och den mjuka melodiken i orkester adlat till en mjukare, harmonisk musik. Wagners bleckblåsarfester eller Strauss nervösa kontrapunktik har fått ge vika för nyklassicism.


Kungliga Operan firade operakören triumfer. Här kommer just deras täta klangbild till sin rätt och fungerar som en lika lockande som avgränsande ljudvägg. Och när titelrollens Lukasz Golinski låter sin saftiga baryton domdera och klaga, för att till slut beklaga att hans hustru Roxana låter sig lockas av Herden, då har han värdiga kolleger i Elin Rombo och Arnold Rutkowski.

Rombos varma och täta sopran är som gjuten för den längtan och lockelse som Roxana representerar, liksom Rutkowskis starka tenor vid sidan av styrkan har en retorisk kraft; denne Dionysos-figur ska ju både övertyga och förföra. Även Niklas Björling Rygert som Rogers vapendragare Edrisi är av rätt storlek i denna musikaliskt njutbara föreställning, där möjligen dirigent Andrea Molino kunde gett hovkapellet en lite mjukare och aningen mer sammanhållen klang. Egenartat är dock de många högtalarförstärkta, onödiga solistinpassen.


Men vad handlar operan om? Ja, egentligen utspelar den sig på 1100-talets Sicilien och skildrar hur kung Roger når upplysning. Man brukar dela in de tre akterna i en bysantinsk, en orientalisk och en grekisk-romersk. Med inspiration från antika dramer som Medea eller Backanterna möter vi här en modernare variant, där förnuft och rationalitet ställs mot sinnlighet och sexualitet. Antiken varnade för dessa krafter, det polska konstnärliga teamet på Kungliga Operan tycks hylla dem.

Denna uppsättning (som hade premiär i december i Warszawa) vill vara samtida. Roger ska efter uppenbarelsen av Herden helt enkelt ”dö” för att i sista akten återfödas oskyldig som ett barn när han väl fått insikt om sina begränsningar. I en tid där den vanligaste frågan handlar om hur det känns, innebär det att uppsättningen saknar konstnärligt motstånd. 


Personregin är av hög halt med engagerade solister i ett vitalt fysiskt spel. I övrigt är både regi och scenografi stumma. De två första akterna är mycket mörka. Ett högblankt, modernt rum med reflekterande väggar går att urskilja tack vare det vita runda bordet. I sista akten är det mycket ljust, de släta, vita väggarna fylls av fladdriga pixlar, som vore vi plötsligt i ett new age-dataspel.

Här blandas realism, symbolism och abstraktioner i en röra som antingen blir övertydlig, som den freudianska orm från Eden som projiceras över scenbilden gång på gång, eller också helt enkelt är banal, som när slutbilden visar ett litet barn klätt i vitt i det vita scenrummet. Det är synd på en så makalös opera, där gudskelov i alla fall musiken tronar högt över alla sceniska påhitt.

ARTIKELN HANDLAR OM

Opera

Scen