Glam och stoj i klosterruinen

Foto: Michael Segerström och Danilo Bejarano i "Mycket väsen för ingenting".
TEATER

Det händer ting i Roma ruin. Ur himlen faller svalor visslande. På marken spelas kärlekskomedi av Shakespeare under romanska valv. Här lär till och med ha hänt att en igelkott med hustru äntrat spelscenen för att ge sin taggade version av kärlekens nöjen.

Denna kväll får Shakespeare klara sig själv. Och visst skulle det skakat med en nytolkning gjord på de perspektivväxlande intriger och rollbyten och verklighetsskiftningar som är Mycket väsen.

Men Romateatern är pålitlig. Inte ändras i en vinnande Shakespeare. En som vetter åt den stora breda folkunderhållning som de svaga kalla buskis.

Själv kunde Shakespeare också annat. Hans intriger fanns för att genomlysas. Kärlekens ögonblick (de undre förvillelserna) kunde han fylla med poesier.

Här blir mest glam och stoj mot snitsigt upptrappad dekor ( Aldén) och i fartigt festlig regi ( Segerström). Allt vältempererat och väl tajmat.

Kort sagt en kväll för alla i familjen. Från gossen som kan kikna av skratt när konstapel Dogberry ( Kruse) klapprar med sina lösa hästtänder. Till gamlingarna som suckande kan drömma sig in i hettan hos kära Hero ( Arvidsson) och Claudio ( Bejarano).

Andra aktörer är lika hotta. En eldfängd Beatrice ( Edwards) med arg adoratör ( Järn). En nattvakt Gröt ( Segerström) med exakt frasering i sina skånska övertoningar. En intrigant ( Eriksson) och en konstapel ( Sandquist) i ljudligt buskspel.

Här finns kort sagt lite av allt. Kanske inte djupens Shakespeare. Men Wil av den viktlösa ledigheten. Med halvstarka herrar och sköna damer. Den lätta underhållningens stödtrupper.

Och kring dem breder sig den gotländska sommaren. Svällande ek och svalor som visslar under klostervalv. Nån enstaka gång en igelkott som lufsar upp på scen för att visa oss vad "kärlek" är.

Det är svårt att inte förföras av denna unika röra av Shakespeare och natur.

Teater

Mario Grut