Farnaz Arbabi

Mer teater än musikal i Dramatens ”Cabaret”

Artisteriet överträffar det vokala

Av: 

Cecilia Djurberg

Alexander Salzberger och Ana Gil de Melo Nascimento när det begav sig i Berlin på 20-talet: ”Cabaret” på Dramaten.
Alexander Salzberger och Ana Gil de Melo Nascimento när det begav sig i Berlin på 20-talet: ”Cabaret” på Dramaten.

TEATER

I svåra tider lägger teatrarna gärna mer lättsamma repertoarer, brukar det heta. Så nu när salongerna ska fyllas igen sitter så klart Cabaret som en smäck på Dramatens stora scen. Förklädd till ekivok nattklubbsunderhållning från Weimarrepublikens Berlin strax innan nazisternas maktövertagande behandlar denna närapå sönderspelade Broadwaymusikal flera problem vi tyvärr aldrig tycks bli av med. Såväl budskapet som själva valet att spela den handlar om anständiga / oanständiga kompromisser mellan kommersiell anpassning och konstnärlig integritet.

Som det hampar sig infaller Farnaz Arbabis premiär nästan precis 20 år efter Dramatens senaste Cabaret, då en annan uttalat politisk regissör fick uppdraget. Richard Turpin skruvade upp det politiska spåret och förstörde klubbstämningen med plakatteater och dinglande lik. Jonas Malmsjö, som då spelade författaren Cliff Bradshaw får i Arbabis upplaga glittra loss som den flamboyante, utlevande konferencieren. Han öppnar Kit Kat klubb i bar överkropp, med en återhållsam dubbeltydighet som genomsyrar hela iscensättningen. För det är givetvis inte meningen att vi ska lämna några bekymmer utanför och bara ryckas med, det är det aldrig när Arbabi håller i rodret.


Scenografen Jenny Kronberg har skapat en enorm, ananasformad dödskallegrotta som frukt-ansvärt (förlåt), visuellt nav. Absolut ingen blir förvånad när ananasrosetten så småningom formar ett hakkors och SS-symbolen totenkopf liksom parar sig med Moulin Rouge, alltmedan nazismen tränger in på nattklubben. Knappast förvånar heller kostymören Lena Lindgrens bdsm-inspirerade designer med lack, läder, gladpack, o-ringar och strap-ons på Kit Kat-dansarna. Den som följt Farnaz Arbabis konstnärskap ser flera linjer mötas i hennes Cabaret, men tematiskt är det egentligen fråga om rätt lågt hängande frukt som originalet redan sköljt i politik och genderfluid.

Utmaningen är att de flesta till syvende och sist ändå ser musikaler för artisteriet, och teatralt når denna uppsättning betydligt högre än den gör vokalt. Även om huvudpersonen Sally Bowles enligt Isherwoods romanförlaga är en halvkackig tingeltangelsångerska, förväntas hon i musikalens scenverklighet ändå pleasa sin publik. Ana Gil de Melo Nascimentos teatrala nerv i rollen hade alltså gärna fått ackompanjeras av en fylligare röst som kunnat mäta sig med den suveräna Damn-orkestern som är denna uppsättnings riktiga stjärnor.

ANNONS EXTERN LÄNK

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Farnaz Arbabi

Jonas Malmsjö

Dramaten