Robert Lepage skriver historia i Paris

Claes Wahlin ser en pjäs på hög nivå

Foto: michèle laurent
Drömscen i ”Kanata” på Théâtre du Soleil i Paris. Robert Lepage och Ariane Mnouch­kines legendomsusade ensemble skriver teaterhistoria, konstaterar Claes Wahlin.

avClaes Wahlin

TEATER

En kanot glider sakta strax ovanför scenen i naturens tystnad där endast enstaka fågelkvitter hörs. En man, hemmahörande i en kanadensisk ursprungsbefolkning, spelar in ljuden, kanske för att kartlägga det som är på väg att försvinna. Nästa scen klargör kontroversen, ett gäng skogshuggare med dånande motorsågar fäller träd i rasande fart, det sista trädet är en vackert utsirad totempåle.

Med Robert Lepages samarbete med Ariane Mnouchkines legendomsusade Théâtre du Soleil skrivs teaterhistoria.

Lepage börjar bli politisk. Med sin enmansshow 886 skildrade han hur den fransktalande minoriteten har förtryckts i Kanada under det sena 1900-talet.

Med Kanata handlar det om landets ursprungsbefolkning som har behandlats med samma grymhet som australier eller nya zeeländare har behandlat aboriginer respektive maoris. Det så kallade civiliserandet har lett till att dessa har gått ner sig i alkoholism, drogberoende och prostitution. Samma sak i Kanada.

Uppsättningen ställdes först in eftersom den väckte protester från den kanadensiska ursprungsbefolkningen kring representation. Samtal mellan Lepage, Mnouchkine och hövdingar ledde dock till att man kunde återuppta arbetet.


I Frankrike är detta slags diskussioner ganska sällsynta, och Mnouchkines ensemble är milt uttryckt mångkulturell. Men som Lepage sagt i en intevju, ingen äger en kultur. Och endast nationalistiskt anstrukna grupper kan hävda att en kultur är stabil över tid.

De smidiga scenövergångarna förvandlar en polisstation till en gris­farm på fyra sekunder

Problemet är dramatiserat i uppsättningen via två unga konstnärer, hon en målare, han en aspirerande skådespelare. De hyr ett loft i Vancouver, mitt i ett av de värsta områdena i staden. Miranda och Ferdinand, vars naivitet markeras av namnen som är lånade från Shakespeares Stormen, blir publikens ingång till historien. Flickor försvinner, polisen gör ingenting. Det visar sig att det finns en massmördare i grannskapet, en grisfarmare som lockar dem med knark för att sedan mörda dem i sin husvagn och ge liken som föda till svinen.


Scenerna visar knarkarkvarteren, polisstationen, förhör med släktingar till de försvunna flickorna, som alla kommer från olika ursprungsbefolkningar och har hamnat i prostitution på grund av sitt drogberoende. Miranda vill göra en utställning med porträtt av de hundratals försvunna, vilket leder till problem med representation. Ferdinands skådespelarförsök handlar mest om dråpliga försök att lära sig amerikansk gangster-engelska.

Historien är stark, inte minst tack vare Lepages förmåga att berätta i bilder. Här möter vi den ena suggestiva bilden efter den andra. De smidiga scenövergångarna förvandlar en polisstation till en grisfarm på fyra sekunder, liksom ett socialkontor blixtsnabbt blir en gränd med soptunnor. En drömsekvens med en kanot som lyfts upp och sedan vänds upp och ner där de båda skådespelarna i ultrarapid firar ner sig är anslående. Allt detta utan Lepages sedvanliga high tech, här får den 32 man starka ensemblen skifta scener för hand.

Första delen spelas till mitten av februari, av allt att döma kommer det minst en del till och med all säkerhet kommer hela cykeln en gång att framförs i ett sträck.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Kanada

Historia