Ordrik historielektion

Claes Wahlin ser en pjäs om de som vågade agera i det tyska 30-talet

Foto: BENGT WANSELIUS
Bahador Foladi spelar huvudrollen i ”Bortförd vid midnatt”, som utspelas i 30-talets Tyskland.
TEATER

Scenen är kall och grå. Över den fyrkantiga spelplatsen med publik på tre sidor vilar ett kvadratiskt, cementgrått block ur vilken vassa ljusprojektiler kan skjuta ner och bilda galler.

Stöveltramp och marschmusik, nazister och oppositionella i ett drama om Hans Litten, en advokat med moral som efter att ha försvarat arbetare under 20-talet vid en rättegång 1931 kallar Adolf Hitler till vittnesbåset i samband med ett attentat mot danspalatset Eden i Berlin.

Mark Hayhursts Bortförd vid midnatt skildrar det tyska 30-talet innan England förklarar Tyskland krig ur Hans Littens och hans föräldrars, framför allt moderns perspektiv. Scenerna växlar. Modern Irmgard (Gunilla Röör) berättar om sin son, hon möter Dr Conrad (Pablo Leiva Wenger), den Gestapoofficer som hon söker få att utverka nåd för sin son när denne hamnar i det ena lägret efter det andra.


Vi möter Hans Litten (Bahador Foladi) i fångläger, allt mer illa åtgången, tillsammans med sina medfångar, journalisten och pacifisten Carl von Ossietzky (Allan Svensson) och författaren Erich Mühsam (Niklas Falk). Däremellan enstaka scener mellan Irmgard Litten och hennes make Fritz (Samuel Fröler).

Bortförd vid midnatt är i grunden en typisk talking head-pjäs, den vilar i hög grad på ett tankestoff som ­bestämmer såväl personer som ­repliker. Pjäsen är skriven ur segrarnas perspektiv, här finns ingen tvekan om vad som är rätt och fel.

Hayhurst vill dra en lans för de som visste och vågade handla eller höja sin röst, en roll som vid sidan av Hans Littens cellkamrater är vikt åt Irmgard Litten.

Hennes make Fritz blir den som försöker hålla sig undan, medan Clifford Allen (Jan Mybrand), den engelske lorden som besöker Hitler för att söka mildra Tysklands behandling av de politiska fångarna, representerar de tyskvänliga.


Pjäsen är ordrik, alltför ordrik. Inte nog med att personerna får berätta för publiken, i stället för att ­gestalta, dessutom får vi oss till livs vad rimligen varje grundskoleelev har lärt sig i skolan om nazismen.

Vad som är intressant, förutom Littens inte alltför bekanta öde, är just åren i mitten av 30-talet när kunskaperna om vad som pågick ännu inte hade släckt allt hopp om fram­tiden.

Den enda scenen där detta berörs är den mellan makarna Litten och lord Allen. Där finns en dramatisk kärna, dessvärre ett undantag i vad som i övrigt är en historielektion i ­avsaknad av verklig dramatik.

Inget ont om ensemblen, även om de kunde avstått från ett onödigt högt tonläge i tid och otid, men pjäsen är dem faktiskt inte värdig.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Berlin