Kerstin Avemos vokala virtuositet

Dessvärre är Hoffmanns äventyr ett sceniskt haveri

Offenbachs ”Hoffmanns äventyr” på Göteborgsoperan med bland många andra Kerstin Avemo, Tomas Lind och Eskil Fridfors.
Offenbachs ”Hoffmanns äventyr” på Göteborgsoperan med bland många andra Kerstin Avemo, Tomas Lind och Eskil Fridfors.

Grundberättelsen i Jaques Offenbachs opera Hoffmanns äventyr är att diktaren Hoffmann lätt berusad sitter med sina dryckesbröder och minns tre kärlekshistorier som slutat illa under olika exceptionella omständigheter. Och det är den onde själv i skilda förklädnader som bidragit till Hoffmanns misslyckanden.

Den unge polske regissören Krystian Lada, som står för den nya uppsättningen i Göteborg, tänker sig att de tre kvinnor Hoffmann mött är en och samma Stella, som han varit gift med men som nu gått sin väg trött på Hoffmanns supande. I olika förvirrade visioner ser Hoffmann sin Stella i olika situationer, och vi får möta tre olika ”Hoffmän”, den unge (Brian Michael Moore), den medelålders (Joachim Bäckström) och den gamle (Tomas Lind).

Alla sjunger utmärkt och alla ser likadana ut, klädda i bara kalsonger och sladdrig rosa morgonrock. Ibland är de alla tre samtidigt inne på scenen. Det blir litet rörigt, och rörigheten accentueras av de olika sceniska attiraljer, ställningar, trappor och mer svåridentifierade föremål, som stilla seglar runt på vridscenen.

 

Riktigt egendomligt blir att den onde, här kallad ”Ego”, vandrar runt i något så odemoniskt som en kroppsstrumpa – Andrew Foster-Williams sjunger annars med bett och auktoritet. Och etter värre är att Hoffmanns musa Nickolaus är formad till ett hiskeligt naket fläskberg. Det är nära nog kriminellt att spöka ut en excellent artist som Katarina Karnéus på det viset. Tänk så mycket starkare hon hade kunnat göra den rollen under andra omständigheter. Det förekommer också ymnigt med filmiska projektioner, i helscenisk förstoring till exempel ett sista möte mellan Hoffmann och Stella – på en klippa i bohuslänsk skärgårdsmiljö!

 

Det är bara att konstatera ett sceniskt haveri men musikaliskt är det glänsande. Förutom redan nämnda sångares fina insatser får den unge franske dirigenten Sébastien Rouland orkestern att forma fraser med underbar skärpa och spänst, och han bygger upp scenerna storartat musikaliskt (det starka slutet på Antonia-scenen!).

Dessutom har jag sparat det bästa till sist: Kerstin Avemo. Hon gör alla de tre kvinnorollerna Olympia, Antonia och Giulietta med makalös vokal virtuositet och intensivt sceniskt uttryck. Mycket i denna upplaga av Hoffmanns äventyr är värt att glömma, men framför allt Kerstin Avemos fenomenala insats är verkligen minnesvärd.

Publisert:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.