Kvinnliga freaks på parad

Cecilia Djurberg ser en intelligent show på moment:teater

avCecilia Djurberg

TEATER

Foto: Carla Orrego Veliz
Sofia Rönnegård, Nina Haber, Lotta Östlin Stenshäll och Josefin Ankarberg.

Vad är en kvinna? Och vad är en dålig kvinna? Dessa frågor skruvar regissören Åsa Berglund Cowburn på med sin så kallade freakshow Den babyloniska ­skökan och andra dåliga kvinnor.

Moment:teaters stora scen har förvandlats till cirkusmanege och med barnvisan En elefant balanserade som ledmotiv ­elefantdansar kvinnoklyschorna in i en härligt burlesk varieté.

Den paljettpyntade, bullriga ensemblen framför berömda nummer som Den starka kvinnan som klarar allt och ”står pall” och Sofia Rönnegård lyfter tunga matkassar på en skivstång; Den arga kvinnan som skriker och kastar bestick; Den matglada kvinnan som frossar helt ohämmat och Den gamla kvinnan som fräckt fortsätter att ta plats. Bland andra.


Vi bjuds också på en lärorik översikt av historiska, dåliga kvinnor och Nina Habers babyloniska sköka rider i täten på sitt sjuhövdade monster i en parad av kvinnomonster där Medusa och Medea har sin självklara plats.

Ett komiskt höjdarnummer är Lotta Östlin Stenshälls nasala clowntolkning av Den sexiga kvinnan som träffsäkert smashar till myten om att humor är den allra sexigaste egenskapen.

Mer tragikomiskt blir det när Josefin Ankarberg gör entré som Den mesiga kvinnan, den skört ursäktande Lilla Tufsan, som försöker framföra ett sångnummer och dompteras av de övriga kvinnorna: ”Var en superkvinna! Var normal! Var dig själv! Var ett subjekt!”


Igenkänningen är hög i denna freakshow, som riktar ljuset mot det där eviga skammandet och dömandet av sig själva och andra, som alla kvinnor mer eller mindre sysslar med. Åtminstone så länge vi deltar i normcirkusen som definierar vad som är rätt respektive fel sätt att vara kvinna på.

Det är tänkvärt och underhållande, oavsett hur självupplevda de kvinnliga utmaningarna är. Som att lyckas ta på sig ett par strumpbyxor och få upp dem hela vägen i grenen utan att de går sönder på bara 30 sekunder, eller på samma tid klara ett utbrytarnummer ur ett tajt klännings­fodral med dragkedja i ryggen.


Anslaget är uppsluppet och showen hade kunnat bli hur tramsig som helst, men allt knyts ihop med en intelligent knorr och fördjupas via ensemblens personliga historier.

Precis som de små projicerade lindanserskorna mot cirkustält­duken har de balanserat sig fram i sina kvinnoroller sedan barndomen. Och när de berättar om hur de ibland själva känner sig som freaks, när skammen och rädslan över att vara den misslyckade, dåliga kvinnan konfronteras – då tystnar skrattet fort.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Feminism

Scen