Bortglömd tysk dramatiker tar plats på Kilen

Amelie Björck ser ”Djuphavsfisken” famla mellan naturalism och absurdism

Foto: Linnea Holm
Rasmus Gisby och Anna Eklund.
TEATER

Med Djuphavsfisken av Marieluise Fleißer lyfter den ambitiösa unga frigruppen Teater Tillsammans in ett bortglömt tyskt författarskap på Stockholms stadsteaters Kilen-scen. Det är lätt att förstå varför gruppen fallit för denna enaktare. Temat talar.

I den senaste tidens våg av vittnesmål om manschauvinistiskt förtryck tar detta retroaktiva dokument från 1930 priset. Det är som en parodi på Strindbergs mest dåraktiga försvarstal, med sympatierna på hustrusidan. Fleißers liv i skriv och kärlek tycks ha kantats av knölaktiga män (varav otaliga nazister), och även de som försökte hjälpa – som Brecht – lyckades till slut mest stjälpa.


”Djuphavsfisken”, mannen som i dramat utsätter sin hustru för sin patetiska paranoia, yrkeskonkurrens, utsugning, hypokondri och skuldbeläggning är nog snarast modellerad på Fleißers man, journalisten Hellmuth Draws-Tychsen som i biografiska texter framstår som livsfarlig. På scenen gestaltas han av Rasmus Gisby med Anna Eklund som medberoende motspelerska.

Tyvärr är dialogen inte lika gnistrande tacksam som Strindbergs, texten hade behövt en nerstrykning och ett tydligare regival från Hjalmar Wide mellan naturalism och absurdism. Nu blir det sövande ordrikt om oegentligheter i publicistbranchen och en del malplacerad komik i stilbrotten. Tur att Andreas Huumonens innovativa, levande ljudlandskap agerar kitt och med insisterande dissonanser, pulser och stötar talar helt subtilt såväl om inre nervsammanbrott som om krig i antågande.

ARTIKELN HANDLAR OM