Bländande sångarinsatser i ”Ariadne på Naxos”

Lennart Bromander charmas på Göteborgsoperan

Foto: Mats Bäcker
En ”helt bländande” Sofie Asplund i ”Ariadne på Naxos”, tycker Lennart Bromander.
TEATER

Richard Strauss opera ­Ariadne på Naxos kan om man så vill ses som en ­lovsång till pragmatismen. Den rikaste mannen i Wien har till ett stort party beställt en ny opera, men rädd att denna ska bli alltför enahanda beställer han in ett gäng glada komedianter för att lätta upp stämningen. Och för att det inte ska dra ut på tiden beordrar han att alla ska uppträda samtidigt. Det är ju han som sitter på pengarna, så artisterna har bara att lyda.

Detta sker i en prolog, varpå den mixade slutprodukten Ariadne på ­Naxos visas. Det går, visar det sig, alldeles utmärkt att vara seriös och underhållande samtidigt, och denna Strauss pragmatiska operablandning liknar inte något annat på operarepertoaren. En lekfullt konst­filosofisk metaopera om att övervinna sin dödslängtan!

Jag har alltid älskat detta så egensinnigt charmfulla verk och finner ingen anledning till omvärdering efter Göteborgsoperans premiär
i lördags. Och främst då för sångarnas skull. Sofie ­Asplund är helt bländande som Zerbinetta, komedi­anternas ledare, en intellektuellt, sensuellt och kroppsligt kvicksilvrig varelse, som dessutom uttrycker sin levnadsklokhet med enastående vokal vighet. I Zerbinettas centrala långa soloscen överväldigar Sofie Asplund med sin makalöst smidiga sopran, som bara skimrar allt vackrare ju högre den svingar sig upp i den vokala strato­sfären.

Hennes allvarsammare motpol är Anna-Lena ­Persson som den övergivna Ariadne, och även om jag gärna vill ha litet mer av värme och rondör i en Ariadnes röst (det hörs att Anna-Lena Persson har ägnat sig mycket åt tunga dramatiska roller på sistone) så lyfter hennes Ariadne framför allt i slut­duetten med Bacchus. Detta i sin tur är ett rätt kort men ökänt besvärligt tenorparti, där Daniel Frank imponerar stort. Hans hjältetenor har verkligen vuxit i glans och pondus.

Det är hög kvalitet rakt igenom i den stora sångarskaran, men det finns skäl att lyfta fram Ann-Kristin Jones entusiastiska unge kompositör liksom de tre skönsjungande nymferna Mia Karsson, ­Matilda Paulsson och Anna Johansson. Patrik Ringborg mejslar kärleksfullt ut stämflätningen i den blott 37-hövdade men virtuost instrumenterade orkestern.

Om själva uppsättningen är däremot inte mycket att säga. Regissören Rodula Gaitanou har placerat handlingen i 50-talets Cinecittá med tidstypiska kamerakranar och Fellini-referenser. Detta är mest utanverk och ger knappast någon fördjupad belysning av Strauss opera.