Genialt tajmad Strindberg

Cecilia Djurberg ser Fordringsägare på Teater Galeasen

Foto: John Gripenholm
Carl Magnus Dellow, Lina Englund och Anders Berg i Johan Wahlströms uppsättning av August Strindbergs Fordringsägare på Teater Galeasen
TEATER

Teater Galeasen har länge legat i den så kallade konstnärliga framkanten. De introducerar konsekvent nya pjäser och brukar refereras till som banbrytande. Så den som tycker att en supertexttrogen uppsättning av August Strindbergs Fordringsägare framstår som ett udda repertoarval är inte ensam. Men med tanke på att den rådande teatertrenden är att dekonstruera klassiker och inte minst hugga på Strindbergs kvinnosyn, är det snudd på avantgardistiskt av regissören Johan Wahlström att iscensätta honom så här klassiskt. 


Tajmingen är dessutom genial, i ett 2018 när den konservativa Jordan B Peterson-kulten etablerar sig allt starkare med sina märkliga idéer om att biologi snarare än patriarkala maktstrukturer skulle ligga bakom orättvisor mellan könen. Denna debatt ger Strindbergs triangeldrama, där svartsjuka och kontrollförlust tydligt kopplas till könsrollsproblematik, en särskilt intressant fond. För när Peterson säger att kvinnor blir olyckliga av att ha svaga (manliga) partners är det som att höra Gustav i Fordringsägare, skriven 1888–1889. 


Carl Magnus Dellow gör Gustav förtjusande laid back-djävulsk när han ”säger som det är” om manligt och kvinnligt. Han talar om kärlek i ekonomiska termer med pösig självsäkerhet – liksom en självutnämnd relations­expertguru. Adolf, som har svårt att hantera hustrun Teklas frihetsbehov, köper lätt det skräddarsydda budskapet, ovetande om att Gustav har en dold agenda och är mannen som Tekla en gång lämnade för Adolf.


Lina Englunds Tekla driver raljant och flirtigt med Adolfs svartsjuka. Styrkt i tron om att frihetskampen var över, att de var överens och jämställda, som bror och syster, tillåter hon sig skoja om sina erövringar som om maken var modern nog att förstå att man visst kan älska flera än en. 

Mot scenografins diagonalt hängande vita dukar framträder ett magnifikt ensemblespel i ljusa sommarkostymer runt konstnären Adolfs livskris. Anders Berg spelar känslorealistiskt fram Adolfs eskalerande osäkerhet och gråter förtvivlat ut kontrollförlusten innan han slutligen går under. 


Den som förleds att tro på trendiga debattörers utmålande av feminismen som orsak till havererade relationer, eller att detta skulle vara Strindbergs förenklade slutsats, bör så påminnas om Gustavs ord i Fordringsägare: ”Det är sällsynt att bara finna ett motiv för disharmoni, då livet är så brokigt och rikt på anledningar till missförhållanden.” 

ARTIKELN HANDLAR OM