Trollflöjten utan Mozarts musik

TEATER

Loretto Villalobos ser Parkteaterns tolkning av en operaklassiker

Foto: ”Trollflöjten 2.0” i Vitabergsparken i Stockholm

Mozarts ”Trollflöjten” kräver knappast någon djupare presentation, annat än att den är fullproppad med tät frimurarsymbolism, mystik och en och annan orientalism, och så musiken förstås. Därför är det ett ytterst tacksamt verk att angripa, tolka om, byta ordning på eller bara göra kaos av. Det är så pass inetsat i vårt västerländska medvetande, att kommentarerna man skulle vilja åskådliggöra löper fram utan större behov av förklaringar. Operornas opera kallar vi det.

Detta är också Parkteatern medveten om när de öppnar årets program med Trollflöjten 2.0, en omtolkning av originalverket, utan Mozart men med musik av Mette Herlitz och text av Emma Sandanam.

I centrum står den unga Pamina (Vanna Rosenberg) som slits itu av skilsmässodramat mellan pappa Sarastro (Tomas Bolme) och mamma Nattens drottning (Sharon Dyall). Han, en ansvarslös klåpare som hellre festar, hon, familjens projektledare som inte slösar med att visa ömhet.

Schablonerna för skådespelet blir tidigt urkarvade. Prins Tamino (Albin Flinkas) är hårfager i glänsande rustning och pratar till en början bara i recitativ, Papageno (Kristofer Kamiyasu) tänker mest på att träffa den stora kärleken och Pamina själv, visserligen modig som få, har sin akilleshäl i konflikten mellan sina föräldrar. Sissela Kyle, biträdd av en dansande Erik Nyberg, agerar berättarröst, på rim så klart.

Om nu uppsättningen är fylld av välgjorda och välsjungna musiknummer – mina favoriter var Papagenos queera kärleksrop och gosstrions försök att förleda Pamina – och små smarta referenser till originalverket, hade den gjort sig betjänt av en tydligare dramaturgisk riktning.

Trollflöjten som saga ur skilsmässobarnets perspektiv är en gedigen utgångspunkt, men mot mitten gör man en avstickare mot en metakommentar av föreställningen som drar åt spexhåll. Det kräver tilltro att lita på att man fångat publiken utan att direkt tilltala dem: Kolla här! Vi gör en opera utan opera!

Visst, det är underhållande, men ett större publikfrieri hade varit att inte underhålla utan berätta, visa, gestalta. För nu sitter jag bara och saknar Mozart.

ARTIKELN HANDLAR OM