Julie med MeToo-final

Barbro Westling ser ett oväntat drama på Hipp

Foto: Emmalisa Pauly
Karin Lithman och Fredrik Gunnarson som Julie och Jean i ”Fröken Julie” på ­Malmö stadsteater.
TEATER

Båda två vill. Det är ingen våldtäkt. När Strindberg skrev Fröken Julie 1889 var det lågheten och det osedliga, en adelsfröken och en betjänt, som gjorde skandalen. På Hipp i Malmö sitter publiken i den anakronistiska situationen av ett överdramatiserat engångsligg. Vi ser kampen mellan könen, synar argumenten. Vems är skulden, hur gick det till och varför?

Strindberg brer på med naturalistiska förklaringar; alkohol, mens, utmattning och inverkan av den långa midsommarnatten. Men varför stannade fröken ensam hemma och festade med folket i stället för att åka till sina släktingar med far? Jean förstår det inte.


Väldigt många nät med gul lök ligger staplade under de rostfria bänkarna i det enorma köket där Kristin huserar bland pannor och uppläggningsfat. Det ryker om grytan på spisen och en kväljande lukt av kokt kött sprider sig länge i salongen. Månen hänger stor och rund och speglar den pågående midsommardansen, runt, runt till samma dovt stämda melodi. ­Folket som i Strindbergs mellanspel tar sig in i herrgårdsköket ersätts med hundratals ölburkar som slamrande släpps ned på scenen.

Överdrifterna i Ida Marie Elle­kildes scenografi har det goda med sig att den skärper blicken för spelet.

Och nog är denna ensemble väldigt bra. Jag har hittills aldrig sett en Jean som varit möjlig att sympatisera med. Fredrik Gunnarson visar honom. Inte förslagen, dumdryg och slug. Mer en människa i en absolut social hierarki, förvirrad över fröken, vad som förväntas, vad som gäller. Platt frisyr, illasittande kavaj, en släng av uppsvenskt gnäll i diktionen. Det är något ohjälpligt, kanske till och med olyckligt över denne Jean. En förlorare som bäddar för kvällens Metoo-final.


Regissören Moqi Simon Trolin har inte hämmats av traditionen utan tar friska nya tag. Fröken ­Julie är en glansroll och Karin Lithman glänser i slankt vitt och rött. Men vad gör hon med sitt överläge? ­Vilken frihet kan hon egentligen ­hävda?

I respektkulturen har hon fallit lägre än den tryggt troende och ståndaktiga Kristin (Angelica Radvolt) och slutet kommer på så sätt som en överraskning. Om analysen inte är den att klass vinner över kön. Julie tar pappa grevens stövlar på, men tänker inte dö för det. Tvärtom tänker hon leva. Klart ­sevärt på Hipp i Malmö!

ARTIKELN HANDLAR OM