Oskuld och nazism

Foto: Margaretha Byström i ”Vitblomma”.
TEATER

■ ■Två ting äro vita: oskuld och arsenik. Denna almqvistska klassificering skiljer sig visserligen från Mendels berömda ärftlighetslära, men även där är blomman vit. Att den sedan kan färgas rosa när den möter en röd är något huvudpersonen i Karin Boldemanns pjäs Vitblomma bittert får erfara.

Pjäsen spelades i mitten av 80-talet på Dramaten och ges nu på Stadsteatern parallellt med Ad astra (från 2004) och, från slutet av oktober, När glasdörren öppnas. I Vitblomma berättar Hanna, till hälften judinna, om försöken att leva lyckligt familjeliv under ett allt hårdare klimat i Tyskland under 30-talet.

Två ting präglar också Margaretha Byström i rollerna: troskyldighet och viktlöshet. Med små, närmast osynliga medel klipper hon mellan de olika personerna i familjen, det kan vara en fingerrörelse eller ett glitter i ögonen, men det är närmast omöjligt att hinna se växlingen.

Således en luftburen uppvisning i en stark, om än något mångordig text.