När det är slut kan det börja

avClaes Wahlin

CLAES WAHLIN har sett Marguerite Dumas' "Hiroshima min älskade".

Foto: MIKAEL SILKEBERG
Alexandra Chalupa och Marko Ivkovich i ”Hiroshima min älskade".

Att kalla Duras Hiroshima mon amour för en historia om kärlek i skuggan av atombomben är bara en del av sanningen. Den unga fransyska som har ett kort, intensivt möte med en japansk man i Hiroshima 1957 är inte bara förälskad, hon begrundar lika mycket minnet och glömskan. Först när man har glömt, säger kvinnan vid något tillfälle, kan man berätta historien.

Teater Brigaden har filtrerat Duras manus till Alain Resnais berömda film och flyttat över det till teaterscenen. Sjok med rätt svenska höstlöv ligger i drivor i det svart-vita rummet. Inledningsvis sitter de båda i en fönstersmyg, delvis skymda av de journalfilmer från förödelsen som projiceras över dem mot väggen, medan dova klanger ljuder ur högtalarna.

De båda skådespelarna ( Alexandra Chalupa och Marko Ivkovich) fäller sina repliker i mikrofoner, rösten är alltså inte riktigt där kroppen är, i stället markeras den distans mellan tanke och ord som finns i Duras manus. De kritstreck som får rita upp rummen är en annan avståndsangivelse som ser till att rikta uppmärksamheten mot orden.

■ ■Nu är översättningen kanske litet väl bokstavlig, den avsiktliga nedmontering av språket som sker hos Duras ges här poetiska övertoner. I början verkar framför allt kvinnan närmast läsa innantill, men efterhand uppstår en rätt egenartad atmosfär. Skikten mellan kvinnans ungdom i Nevers (minnet av den tidigare, tyske älskaren), Hiroshima och nuet klarnar; ett slags omvänt eko hörs, som om pjäsens början får en ny betydelse. Just när man börjar glömma den, så blir den föremål för en berättelse.