Svart humor à la Jelinek

TEATER

JAN ARNALD ser Riksteaterns uppsättning av "I Alperna"

Foto: Riksteatern sätter upp Elfriede Jelineks "I Alperna".

Riksteaterns I Alperna är en underbar uppvisning i kollektivism. Det goda kollektivet visar så att säga upp det onda kollektivet. Och det onda kollektivet är ett gäng alpinsportare, ett likriktat, Hitlerjugendliknande, tävlingsfixerat gäng hjärndöda festprissar. Men inte bara hjärndöda - de är helt enkelt döda. De tillhör de 155 som dog i den stora bergbanekatastrofen i alpbyn Kaprun den elfte november 2000.

Det goda kollektivet är i gengäld Riksteaterns unga och djupt imponerande ensemble, tonsäkert ledd av regissören Melanie Mederlind, som har vågat sig på att överhuvudtaget skapa ett kollektiv. Det finns nämligen inte i Jelineks pjäs. Huvudpersonen, barnet, har blivit ett helt gäng ungdomar som i rasande fart avverkar den maniska texten.

I Jelineks alper frodas en hel antihumanistisk kultur, som ges röst i pjäsen och postumt får ösa ur sig all sin kroppsfixering och allt sitt förakt i en furiös duett med räddningspersonalen. Det blir en kroppslig, nästan idrottslig teater som hela tiden skär sig, mer eller mindre lyckat, mot Jelineks höga, litterära tonfall.

Karin Nottrodts scenrum imponerar stort - en linbanas överdimensionerade basstation i en närmast sfärisk form som utnyttjas maximalt. Och Mederlind/Geberts modiga bearbetning - som inte minst inbegriper stora tillägg, bland annat en djupt gripande kavalkad av katastrofer - är kongenial och sprängfylld av energi.

Uppspjälkningen av huvudpersonen i fem karaktärer (som knappast kan kallas individualiserade) är bearbetningens kärna.

Den är dess klara styrka, en det tajta samspelets triumf, men den är också problematisk på det sättet att Jelineks text - detta märkliga högstämt-blasfemiska råös - emellanåt tappar styrfart och bara blir monoman. Det infantila tonfall som Mederlind genomgående har valt att förse de fem ungdomarna med krockar ibland fatalt med Jelineks filosofiska komplexitet.

Men det är definitivt en minnesvärd och imponerande kollektivföreställning som, i all sin svarta och desperata humor, tar teatern på blodigt allvar.

Teater

Jan Arnald