Döden på Folkoperan

Wagners kärlekshistoria bland lerklumpar och skönsång

Av: Claes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:
Jesper Säll som Tristan), Tor Lind som Melot och Julia Sporsén i rollen som Isolde i Wagners opera på Folkoperan.
Foto: Sören Vilks
Jesper Säll som Tristan), Tor Lind som Melot och Julia Sporsén i rollen som Isolde i Wagners opera på Folkoperan.

Döden på Folkoperan har i dessa tider åtminstone två betydelser, en konventionell med anledning av uppsättningen av Richard Wagners Tristan och Isolde. En mer specifik mot bakgrund av det fyrkantiga regelverk där regeringen helt enkelt saknar kunskap om hur man håller avstånd i och vid teatersalonger. Ett par veckor har regeringen på sig innan Folkoperan tvingas till en nära-döden upplevelse långt från operafiktionens trygga värld.

Det är första gången Linus Tunström tar sig an en opera, och alltså inte vilken liten lagom opera som helst. Folkoperans Tristan och Isolde må vara nedkortat med en dryg timme, likväl handlar det om nära 4 timmar som ska hålla den utspridda publiken fången. Och som vore det en metafor för operaregidebuten har han valt att utgå från begreppet skapelse.


En åldrad konstnär knådar med hjälp av assistenter fram kärleksparet på ett stort rullbord i den överlag monokroma och sparsmakade scenografin; scenen är ett mellanting mellan laboratorium och verkstad. Kostymerna ljusa, långa tygstycken.

Rekvisitan, en karaff med blodröd vätska, ett mycket långt svärd och en krona, är mest föremål som konstnären inte alltid är säker på om de behövs för historien. Hans båda assistenter pekar och föser rollfigurerna genom historien. När de inte föser och pekar så mimar en av dem ständigt i bakgrunden, osäkert varför, eftersom det spelet inte har en chans att konkurrera ut vare sig orkestern eller rösterna hos Isolde och Brangäne.

En regissör måste lite till musiken, till den berättelse som där finns. När som här en berättelse läggs till, riskerar uppsättningen att bli både otydlig och övertydlig. Jag tror att om assistenternas verksamhet hade använts mer sparsmakat, hade det blivit både tydligare och bättre på scenen.

Nu är det framför allt rösterna som segrar. Julia Sporséns dramatiska sopran är storartat, aningen skarp i de höga tonerna, men med karaktär och närvaro. Jesper Sälls Tristan har mer styrka än skönsång, medan Johan Schinklers Marke har fin svärta och styrka. Något av en sensation är Elisabeth Leysers Brangäne. Hennes mezzosopran är elastiskt, stark och varm, detta från en sångerska som nyss fyllt 26 år.

Marit Strindlund gör ett fint arbete med orkestern, låt vara med vissa svackor och att linjerna i musiken inte alltid hålls samman. Men att Folkoperan över huvud taget har tagit sig an detta verk – har det någonsin varit så mycket musik där? – är beundransvärt och förtjänar en betydligt större publik än regeringen anser.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.