En skjutglad Hedda Gabler

Av: Mikaela Blomqvist

Publicerad:
Uppdaterad:

Mikaela Blomqvist ser en alltför konkret uppsättning av Ibsens pjäs

Nina Zanjani och Eric Ericson.
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin
Nina Zanjani och Eric Ericson.

Finns det något tråkigare än en välordnad tvåsamhet i ett välordnat hem med en välordnad make? Jo, säkert. Men den som precis har sett Henrik Ibsens Hedda Gabler kan känna sig böjd att svara nej. För i Hedda Gabler har som bekant den firade skönheten Hedda förhastat gift sig med den töntige och måttligt talangfulle historieforskaren Jörgen Tesman. Och hon kan nu varken tänka sig att tillbringa resten av sitt liv med honom eller ställa till med skandal genom att bryta upp. Hedda själv säger sig å andra sidan bara ha talang för en enda sak: att dö av leda, vilket hon i slutscenen på sätt och vis också gör.

Möjligen har Emil Graffman med sin uppsättning på Göteborgs stadsteaters Nya studion varit orolig att även publiken skulle ha den sortens talang. Han låter i alla fall Heddas självmord inleda föreställningen med skrik och pistolskott. Och de följande två timmarna går i samma stil. Graffman väljer, på gott och ont, konsekvent det tydliga framför det subtila och lägger ett lätt lager av ironi över pjäsen. Den eventuellt gravida Hedda får här redan i första akten kräkas i ett hörn och hennes lek med pistolerna byts ut mot en skarpladdad attack på pigan.

Lika illavarslande men desto sobrare är då Julia Przedmojskas vackra scenografi. På väggarna i Tesmans salong hänger uppnålade fjärilar och jakttroféer, att hålla trofé­hustrun sällskap när Jörgens faster, som oombedd har lovat att ­hälsa på varje dag, är upp­tagen. Men i stället för fastern dyker Heddas före detta ­älskare ­Ejlert Lövborg upp, liksom hans nuvarande vän Fru ­Elvsted, och så är dramat i gång.

Fredrik Evers är i rollen som den aningslöse Jörgen tölpig och köttslig snarare än torr och världsfrånvänd. Han gör entré byxlös och kliar sig i skrevet, skriker, örfilar Hedda och ­betonar varje replik för största komiska effekt. Nina Zanjani spelar sin Hedda med större allvar och stor intensitet. Men med de ständiga känsloväx­lingar som redan finns i Ibsens text blir hennes Hedda mest osammanhängande och ­obegriplig.

Trots det är vissa scener ­underbara, som de elegant ­tvetydiga replikskiftena mellan Zanjani och Daniel Nyström som hennes sprättige upp­vaktare Brack. Men det är ­förstås också de scener som ­redan hos Ibsen är just roliga. Allvaret i Hedda Gabler rimmar inte lika väl med Graffmans ­distanserade tolkning. Den ­existentiella konflikten blir på Nya studion helt konkret. Och det om något är förstås just tråkigt.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.