Publikfriande som fan

Faust skulle kunna skava mer i samtiden

1 av 2 | Foto: Sören Vilks
Thérèse Brunnander i ”Faust”.

avClaes Wahlin

TEATER

När publiken efter ridån applåderar i takt med musiken undrar jag hur mycket som egentligen har nått fram över rampen i denna Faust för en ny tid. Ett tema upprepas tydligt spelet igenom i skiftande förklädnader: ivern att hålla med, ängsligheten att inte ligga rätt i tiden.

Varthän vinden än blåser, så vill här alla, Mefisto undantagen, fara åt samma håll. Men vad händer när vinden vänder? Ja, i Hannes Meidal och Jens Ohlins Faust så gäller det att hänga med, på gott och ont. Ansvaret är inte en fråga om förhandling, snarare en fråga om idoler, men som Francis Bacon en gång beskrev dessa falska förebilder: stammens (tron på människans mått som universell sanning), grottans (individens passioner), marknadens (ett slags allmän opinion) och teaterns (filosofiska världsbilder).

Faust är död, medelmåttan Wagner, här med tillnamnet Iris, härskar i Huset och har lånat sitt musikkomponerande från Thomas Manns Leverkühn. Mefisto Pudeln finns kvar, en smula trött, men oförtröttlig. De väldresserade ja-sägarna Valentin och Martha är ett slags Bill och Bull, ivriga att vara Wagner till lags. Från Manns Doktor Faustus möter vi också romanens berättare Zeitblom, som här vill få tillträde till Wagners värld.

Efter Schillers Rövarna och Shake­speares Hamlet, båda fokuserade på vad som har bäring för vår tid, så är denna Faust Ohlins och Meidals mest ambitiösa projekt. Det handlar om ont och gott, om hur skuldbördan för­delas, om syndabockar och framför allt den retorik som döljer vad som egentligen sker. Texten är mättad av igenkännbara fraser, låt vara på blankvers, intet förpliktande formuleringar som halkar över djupen och allvaret, täcker över det onda som lurar där under, här i form av Per Mattssons till synes oförargliga Pudel.

Iscensättningen kan beskrivas som punkgotisk marionetteater, förvisso passande som hand i handske för Faust-myten, men på Elverkets rödmättade scen hade jag önskat lite fler uttryck. Inget ont om ensemblen, Thérèse Brunnander gör en märkvärdig insats som Iris Wagner, ständigt på scen, ständigt talför. Mattssons Pudel har just det slags anonyma auktoritet som får styra när alla andra auktoriteter är avskaffade och Meidals Valentin med Ana Gil de Melo Nascimentos Martha är övertygande i sin ängsliga uppriktighet att ligga rätt i tiden enligt Wagner.

Men nog skulle denna Faust kunna skava lite mer, ligga så pass i tiden att publiken tvekade innan de taktfast och lydigt applåderade.

aust är död, medelmåttan Wagner, här med tillnamnet Iris, härskar i Huset och har lånat sitt musikkomponerande från Thomas Manns Leverkühn. Mefisto Pudeln finns kvar, en smula trött, men oförtröttlig. De väldresserade ja-sägarna Valentin och Martha är ett slags Bill och Bull, ivriga att vara Wagner till lags. Från Manns Doktor Faustus möter vi också romanens berättare Zeitblom, som här vill få tillträde till Wagners värld.

Efter Schillers Rövarna och Shake­speares Hamlet, båda fokuserade på vad som har bäring för vår tid, så är denna Faust Ohlins och Meidals mest ambitiösa projekt. Det handlar om ont och gott, om hur skuldbördan för­delas, om syndabockar och framför allt den retorik som döljer vad som egentligen sker. Texten är mättad av igenkännbara fraser, låt vara på blankvers, intet förpliktande formuleringar som halkar över djupen och allvaret, täcker över det onda som lurar där under, här i form av Per Mattssons till synes oförargliga Pudel.

Iscensättningen kan beskrivas som punkgotisk marionetteater, förvisso passande som hand i handske för Faust-myten, men på Elverkets rödmättade scen hade jag önskat lite fler uttryck. Inget ont om ensemblen, Thérèse Brunnander gör en märkvärdig insats som Iris Wagner, ständigt på scen, ständigt talför. Mattssons Pudel har just det slags anonyma auktoritet som får styra när alla andra auktoriteter är avskaffade och Meidals Valentin med Ana Gil de Melo Nascimentos Martha är övertygande i sin ängsliga uppriktighet att ligga rätt i tiden enligt Wagner.

Men nog skulle denna Faust kunna skava lite mer, ligga så pass i tiden att publiken tvekade innan de taktfast och lydigt applåderade.

ARTIKELN HANDLAR OM

Faust

Teater

Elverket