Förhör inför öppen ridå

Cecilia Djurberg undrar vad Bergman hade tänkt om dagens teatertrender

avCecilia Djurberg

Foto: Sören Vilks
Maja Hansson Bergqvist, Rasmus Luthander, Johan Holmberg och Pierre Wilkner i ”Riten”.

I en tid av ständiga diskussioner om sant och falskt påminner teatern oss om att den alltid ligger och kittlar på gränsen mellan fiktion och verklighet. Men uttrycken skiftar. Hur Bergman hade förhållit sig till den estetiska utvecklingen mot allt mer metateater, eller de senaste årens vurm för dokumentära grepp med videokameror på scenen, kan vi knappast spekulera i. Teaterfestivalen som bär hans namn bjuder däremot på flera smakprov.

Att den svenska teaterpubliken börjat ledsna på skakiga realtidsvideoprojektioner kan inte iranska Mehr Theatre Group lastas för. Det slitna berättargreppet i deras Hearing ursäktas också när de med enkla medel (på persiska) för in ett viktigt perspektiv på festivalen. Den naket, utåtriktade förhörssituationen efter att den unga Neda misstänks ha smugglat in en pojke i flickskolans sovsal under nyårsnatten laddas av att de fyra skådespelerskorna bär slöja. Här illustreras problemet med att avkräva sanningen av dem som ser själva regelverket som falskt.


Ett laddat teaterförhör blir det också när Emil Graffman iscensätter Bergmans tv-film Riten i en klaustrofobisk, grå scenbox på Dramatens lilla Tornrummet. När Pierre Wilkners sanningssökande domare ställer en skådespelartrio mot väggen för att ha framfört ett alltför obscent varieténummer, förvaltas det bergmanska metaperspektivet utan fiktionsbrott i en grym uppvisning av teater om teater som tar sig själv på fullaste allvar och blir sin egen verklighet.

Maia Hansson Bergqvist förkroppsligar underbart den neurotiska skådespelerskan Theas, och tillika teaterkonstens, ambivalens mellan sant och falskt och Johan Holmberg gestaltar stadigt Hans Winkelmans spelat trygga rimlighet i kontrast till Rasmus Luthanders övertända Fischer.


Teaterns brinnande själ präglar också Suzanne Ostens iscensättning av Ann-Sofie Báránys nyskrivna pjäs Fenix. Här för den ryska poeten Marina Tsvetajeva en personlig och konstnärlig kamp för att ta sig in vid teatern i inbördeskrigets och revolutionens Moskva 1918 med en nyskriven pjäs om den åldrade Casanova. Therésè Brunnander spelar övertygande Marina, som vill ”förvandla sitt liv till bläck” och anstränger sig hårdare för att ställa sig in hos det upphöjda manliga teatergeniet Vachtangov, än för att ta hand om sina döttrar.

”Teater – Marina – Teater” är pjäsens payoff, men den som tröttnat på teatervärldens metanarcissism kan ändå njuta av Ostens skickliga regi, som lockar fram det bästa ur ensemblen och speglar teaterhistoriens — och pjästematikens — dragkamp mellan äkthet och förställning. Simon Norrthon sprider teatral lust med såväl Casanovas puderdammande gester som den traditionalistiske skådespelardivan Stachovitjs svårmod, och Siri Hamaris mimarskills kommer till sin absoluta rätt i rollen som dottern Ariadna – en kostymerad miniatyr av modern som gestaltar barnets mimetiska medberoende.


Barnets talang för att tackla verkligheten genom lek och rollspel präglar också Erik Holmströms uppsättning av Jörgen Dahlqvists Det sista barnet. Rakel Benér Gajdusek stormar underbart högljutt mot allt vad vuxenvärlden står för i rollen som tonåringen Prissie, efter att bästa kompisen över en natt lagt sig till med äckligt kaffedrickande och en vuxnare klädstil.

Det blir en underhållande performanceteaterföreläsning om äkta och fejk som hälsar till Bergman via dödens schackbräde på en bildskärm och som spränger fram i galopp genom såväl teaterrummets som adolescensens gränser i en Don Quijotsk, psykologisk actionstrid med mobilkameran som vapen.

ARTIKELN HANDLAR OM