Lättsmält kultur på bildskärm

Publicerad:
Uppdaterad:

TEATER

Mikaela Blomqvist ser en Mephisto med alltför mycket distans

Fredrik Evers i ”Mephisto”.
Foto: OLA KJELBYE
Fredrik Evers i ”Mephisto”.

“Jag är ju bara en skådespelare!”, är den återkommande ursäkten hos Hendrik Höfgren, huvudpersonen i Klaus Manns roman Mephisto från 1936. Det är förstås inte sant. Höfgren är förutom skådespelare opportunist, nationalsocialistisk medlöpare och möjligen även titelns faustiske djävul. När Hitler får makten i Tyskland och hans kollegor flyr landet kan han äntligen gå från provinsstjärna i Hamburg till att spela Mefistofeles i Goethes Faust i Berlin.

Teatern har alltså en betydande roll i romanen och den blir än mer central i franska regissören Ariane Mnouchkines omarbetning till pjäs år 1979, som Göteborgs stadsteater bygger sin version på. Här förs en meta­diskussion kring hur scenkonsten bör förhålla sig gentemot samhället, där ståndpunkterna representeras av en rad typer: kommunisten med krav på att teatern ska spegla samhället och hans nationalsocialistiske motpart. Vidare den uppburna borgerliga författaren som för­utom sina egna verk bara vill se klassiker spelas och den unga avantgardisten som vill provocera. Den kommersiellt uppburna unga stjärnan och så Hendrick Höfgren själv då, här spelad av Fredrik Evers, som osäkert följer modets nycker i hopp om att kunna främja den egna karriären.

Vilka estetiska ideal som drivit pjäsens regissör och teaterns konstnärliga ledare Pontus Stenshäll till att låta stora delar av pjäsen filmas backstage och förmedlas till publiken via storbildsskärm förblir dock ett mysterium för mig. Närhet och nerv i mer överförd bemärkelse är utbytt mot konkret sådan när kameran hela tiden zoomar in skådespelarnas ansikten, alltmedan scenen nedanför skärmen är deprimerande tom. Och någon förfrämligande effekt blir det väl knappast när skådespelarna såhär i dokusåpans tidevarv riktar blicken rakt in i kameran. Snarare lättsmält och kitschigt, kultur att passivt konsumera.

Ibland är det ändå ganska roligt, som när den kommunistiska teatergruppen Stormfågeln, med Carina Boberg och Sven-Åke Gustavsson i spetsen, repeterar sin plakatpolitiska kabaré. Men det psykologiska dramat hamnar i skymundan och Höfgren själv är enkel att hålla ifrån sig och fördöma, inte minst då hans psykologiska utveckling uteslutande verkar bestå av att Fredrik Evers skriker högre och högre. Stadsteatern gör det alltför lätt för sin publik att lämna Götaplatsen med en loj axelryckning: Det är ju ändå bara teater.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.