Manlighetsundersökaren som ung

Foto: Mats Flink och Claes Ljungmark i "Broder Hund".
TEATER

Två arga, förvirrade, gamla gossebarn kämpar ännu en gång mot det motspänstiga hjärtlösa livet med sina obegripliga krav. Denna gång är en av dem lätt utklädd till vuxen i kostym, den andre inte ens det. Han får vara den efterblivne livsoduglige, utan ens ett försök till förklädnad.

De båda ärkeförlorarna vaknar bakfulla efter mors och fars begravning och börjar omedelbart strida. Två bröder slåss med sina verbala spadar och hinkar som vore de småbarn lämnade ensamma i sandlådan, utan hjälp av någon vuxen, tills blodvite uppstår och de bara längtar efter att någon ska komma och hjälpa dem att torka vuxenblod och sand ur munnen, snyta näsan ren från vin och förolämpningar, och leka sådär fint och kärleksfullt med varandra som människor egentligen ska.

Men ingen kommer förstås. Inte far, inte Gud, inte kvinnan. En dialog människor emellan som ljudit av mer undertext, större begriplighet, starkare verklighetsanknytning hos Strindberg, Beckett, Norén, O’Neill eller någon annan väldig manlighetsundersökare.

Men poängen med Broder Hund är att den statuerar ett så trevligt pedagogiskt exempel. Som en liten kulturpolitisk dramaövning visar den lilla pjäsen hur stor teater tränar upp sig. Till exempel genom att två tunga, högintensiva skådepelare som verkar kunna bära vad som helst hur långt som helst villigt låter sig föras genom en barnslig text, lyfta en rolig, långtifrån storartad tidig historia av en dramatiker som visade sig bli ohyggligt produktiv och sofistikerad. Sådant kan trösta alla som är ledsna. Över att de surt förvärvade skattepengarna inte alltid går till konst som ”bär sig själv” och inte varje gång bums skimrar av existentiellt skarpsinne.

För bit för bit, lapp på lapp av sådant här oändligt övande och förnöjsamt försökande är ju det som skapar ett riktigt mästerverk till slut.

Som om det kom från ingenstans.

Teater

Jenny Teleman ([email protected])