Teater

På spaning efter det land som försvann

Förluster stora och små på moment:teater

Av: 

Amelie Björck

Andreas Boonstra på cykel och i bakgrunden skymtar Linda Källgren i moment:teaters ”Doggerland – att läsa Julia Blackburn”.
Andreas Boonstra på cykel och i bakgrunden skymtar Linda Källgren i moment:teaters ”Doggerland – att läsa Julia Blackburn”.

TEATER

Andreas Boonstras första egenskrivna pjäs efter återöppningen av moment:teater har en sävlig, nästan slapp ton. Den experimentella energin som brukar legera hans originella tankevärld med det sceniska uttrycket blossar aldrig upp. Metagreppet att berätta om pjäsens tillkomst samtidigt som den spelas skapar som alltid ett vänskapligt tilltal, men syr bara delvis ihop helheten. Det finns något ärligt och talande i detta. Pandemins seghet präglar verket.

Boonstra har ofta jobbat i dialog med andras texter, nu med en genreöverskridande bok om arkeologi: Julia Blackburns Time Song: Searching for Doggerland (2019). Stoffet är fantastiskt och jag är tacksam för kontakten. Doggerland är ingen fiktiv plats, får vi veta. Det är den landmassa som en gång förband brittiska öarna med kontinenten, men som sedan 7 000 år ligger under vatten. ”The sea sends messages” som Blackburn-texten så vackert säger, när den i stora sjok projiceras i scenfonden tillsammans med Erik Stenbergs rafsiga pennteckningar. Mammutbetar och fossil påminner om att Doggerland var fullt av liv – och när slipade flintbitar upptäcks i slammet är det vetenskapliga rönet ett faktum. Även tidiga människor vistades här.

Kvällen formar sig till ett ganska rörande vittnesmål från de senaste två årens villkor för en skapande själ

Blackburns bok varvar arkeologin med en personlig berättelse om förlusten av en älskad och Boonstra annekterar hennes koncept. Den arkeologiska upptäcktsfärden fördröjs gång på gång av hans egna memoarer från coronatiden. Självupptaget? Ja, han säger det själv. Uppväxtens andra hem Nederländerna blir i och med reseförbudet Boonstras sjunkna land. Samtidigt blir platserna – och farbror Nan som dör – mer levande i minnet än någonsin. Tankarna kretsar kring närvaro och frånvaro, då och nu, innanför all halvintressant karantäntrivia.

Med sig på scenen har Boonstra Linda Källgren som fungerar som Blackburns språkrör och som kritisk teaterkollega när Boonstra fastnar i utvikningar. Det är lite kul. När det uppstår luckor brister de ut i duett till hans melankoliska gitarr.

Kvällen formar sig till ett ganska rörande vittnesmål från de senaste två årens villkor för en skapande själ. Isoleringen, självbespeglingen och upplevelsen av ständiga uppskjutanden. Mest av allt handlar det om tid: den enskilda människans tid kontra historiens djuptid som gör två corona-år till damm. Med detta blir Doggerland en föreställning att fortsätta tänka med, när de bärande bitarna vaskats fram.

ANNONS

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Konsten är ofri och slavmoralen regerar

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Teater

Moment:teater

Andreas Boonstra