Alexandra Pascalidou

Mammor som sörjer sina skjutna söner

Men var är de politiker som borde sitta i publiken?

Av: 

Cecilia Djurberg

Lo Kauppi och Chatarina Larsson i ”Mammorna” på Riksteatern.
Lo Kauppi och Chatarina Larsson i ”Mammorna” på Riksteatern.

TEATER

Med reportageboken ”Mammorna” gav Alexandra Pascalidou röst åt de sörjande i skuggan av löpsedlarna och debatterna om det dödliga våldet. Sedan boken kom 2018 har tyvärr ännu fler mammor tagit emot besked om att deras barn aldrig mer kommer hem. Fått kroppar de en gång burit under sina hjärtan ihopkopplade med utredningstekniska termer som ”utgångshål”. Mammor som kämpar med att leva vidare i stigmatiserade förorter och mitt i sin svåra sorg dessutom tvingas se sina älskade, mördade barn avhumaniseras till politiska slagträn.

Nu har regissören Sunil Munshi och dramaturgen Lisa Lindén gjort en finstämd scenöverföring av Mammorna tillsammans med författaren, där fyra dödade söner får återuppstå i sina mammors mänskliga minnen och sörjas i en kollektiv teaterritual.

Skådespelarna Lo Kauppi, Chatarina Larsson, Gloria Tapia och Maria Salah gör entré i morgonrockar och inleder distanserat med att läsa högt ur boken innan de går in i mammarollerna med deras olika personligheter, klädstilar och livshistorier. Skalar sig in till smärtans kärna medan de pratar om sönerna och vilka de var. Robin, Yonathan och Marley, som alla sköts till döds i Stockholms förorter, och Lavin som höggs ihjäl på sitt jobb i en skola i Trollhättan.


Mord som blev till nyhetsrubriker och brottsstatistik, medan mammornas liv stannade. Fastnade som på paus likt den förvrängda testbilden som projiceras mot scenens fond.

Texten utgörs av de fyra mammornas separata berättelser, och är stundtals svalt informativ. Men varmt ensemblespel knyter ihop historierna fint när mammorna stöttar varandra, säger sönernas namn i kör, och minns dem så att vi ser dem som människor — inte statistik.

Mammornas sorgeprocesser gestaltas fysiskt med kroppslig förlamning och i röster som tjocknar och brister inför det traumatiska.

Föreställningen följer sorgens dramaturgi, med små andningshål där publiken kan passa på och snyta sig. Känslorna böljar mellan mammornas tappra försök att gå vidare, skämta lite och lätta upp stämningen med ”chill musik”, för att rasa tillbaka i smärtan och ilskan och utmynna i klassisk katarsis. Presspremiären jag ser äger rum hos Riksteatern i Hallunda, ett stenkast från platsen där en 12-årig flicka sköts till döds förra sommaren, och i publiken sitter då pjäsens verkliga mammor. När de går upp på scenen i applådtacket börjar mina tårar om, och jag önskar så att salongen varit full av politiker.

ANNONS EXTERN LÄNK

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Aftonbladet

Publisert:

LÄS VIDARE

Grekisk tragedi klädd i rosa helkroppskostym

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Alexandra Pascalidou

Lo Kauppi

Sunil Munshi

Riksteatern