Djävulskt uttänkt

Pinters romantiska paradox i Malmö

FAKTA

Teater

Svek

av Harold Pinter

Övers. Anna Kölén

Regi: Dennis Sandin

Scenografi: Stine Martinsen

I rollerna: Erik Borgeke, Susanne Karlsson, Mattias Linderoth, Yazan Alqaq

Scen: Malmö stadsteater, Intiman

Speltid: 1 tim 20 min

TEATER

Harold Pinters 70-talspjäs Svek (Betrayal) är en ofta spelad brittisk klassiker. Ämnet är evigt: otrohet, men det speciella med Svek är att den börjar med slutet och slutar med början. Den omvända kronologin ger utrymme för tolkning, desillusion, kanske till och med leda. 

Dryga timmen lång har Svek drag av välgjort lärostycke. Särskilt tydligt blir detta i Dennis Sandins uppsättning på Malmö stadsteater. Föreställningen är en välspelad uppvisning i vad svek, i ­alla dess former, kan leda till.

Bästa vännerna Jerry och Robert är i förlagsvärlden och Emma har ett galleri. Möjligen önskar alla tre att de var några andra, någon annanstans. Jerry är gift på sitt håll och Emma är gift med Robert. 

I en annan ända av London har Jerry och Emma en otrohetsaffär som inleddes på ­Roberts och Emmas bröllop och har pågått i sju år innan den nu tar slut. Då har Robert sedan länge vetat om den utan att Emma berättat detta för Jerry. Sedan länge har Robert själv haft ­andra. Sedan länge har det varit glest mellan allas repliker. 

Stine Martinsens eleganta två rader med svängande glasväggar speglar i mörkret de dramatiskt ljussatta skådespelarna och gör dem oroligt närvarande, i fördubblad eller fyrdubblad gestalt minglar de ordlöst fram. Svek är en katt- och råttalek med undanhållna sanningar där det alltid är bäst att formulera sig väl och behålla distansen. Den konsten behärskar ensemblen gemensamt, om än Mattias Linderoth excellerar i anspänd oantastlighet. 

Erik Borgekes, Susanne Karlssons och Mattias Linderoths strikta spel är en stil som passar Pinters hantering av ämnet väl. Alla tre önskar något, men de aktar sig samtidigt noga. Inget de säger eller gör får leda till uppbrott och förändring. Därför stannar det vid ironier och svalka, vid ”hur mår du”, ”hur mår barnen”, ”var åt du lunch” och ”vad tycker du om hans senaste?”. 

Att Erik Borgekes Jerry hänsynslöst uttrycker sin stora förälskelse till Susanne Karlssons uppriktigt överrumplade Emma och att Mattias Linderoths ­Robert behärskar sin aggressiva impuls laddar förloppet retroaktivt, i sista scenen. Det är djävulskt uttänkt av Pinter. Men detta är pjäsens romantiska paradox, och på scenen i Malmö gnistrar den mörkt och frustrerat. 

ARTIKELN HANDLAR OM