Att döda en tragedi

Amelie Björck ser en tre timmars evighet på Turteatern

Foto: KLARA G
Anna Ladegaard, Joel Ödmann och Lola Zackow.
TEATER

Heiner Müllers Hamlet­maskinen, skriven 1977–79, är en sex sidor kort massaker på Shakespeares renässansdrama. Müller upplöser varje roll i saltsyra tills bara vassa benskärvor återstår. Fragment av Hamlets masochism och mordiskhet, Ofelias­ offerskap och hämndbegär, moderns horeri­ och reproduktion av monstrositet.


Müllers text har ibland spelats inskjuten som en skrattspegel i hamlettragedin. När ensemblen från Stockholms Dramatiska Högskola intar Turteatern blir texten i stället i sig utgångspunkten för en tre timmars evighet av gestiska om­tagningar. Ett hackande helvetesmaskineri drar igång. Ömsom osar det student­uppvisning där också mindre lyckade hugskott tas tillvara, ömsom är det helt medvetet outhärdligt tråkigt­, ömsom spräcks alla gränser och det blir konstnärligt briljant. En modig­ regi av Marie Nikazm Bakken.

De tre skådespelarna – Anna­ Ladegaard, Joel Ödman­n och Lola Zackow – besitter breda register, från komisk stumfilmsexpressionism med uppspärrade blickriktningar till tondjup Keve Hjelm-realism. Musikvalen sätter agendan, dödsmaskinen tankas lika bra med death metal, Brahms, Joy Division och Madonna.


Livet är en teaterföreställning, visste Hamlet. Den långa första akten består av ett hundratal ibland minutkorta, tröstlöst omtagna scener i ett klaustrofobiskt rum där de tre med varierande övertygelse hävdar att ”Jag är Hamlet”. Joel Ödmanns figur, insmetad i lera, liknar mest en orch när han dödar Ofelia med en yxa för tionde gången. Anna Ladegaard och Lola Zackow lyckas få en infernaliskt upp­repad scen, där en vålnad à la Spöket Laban visar sig för Hamlet, att liksom lossna ur sina fogar och bli något märkvärdigt. Som ett möte mellan två övernaturliga djur vi aldrig sett.


I andra aktens öppna scenrum tecknar Agnes Östergrens fina målade kulisser en mix av Elsinore, Akropolis och kyrkogård. Revolutionsscenerna blir lösryckta när Müllers givna DDR-kontext inte ersätts av en nutida politisk hotbild. Extraordinär skärpa får däremot­ de feministiska partier där fiktionens (och verklighetens) massiva offrande av kvinnor gestaltas­ genom en valfisksjungande Ofelia-Rapunzel-flickas respektive sjöjungfrus vittnesmål.

Behovet av en Hamletmassaker är nog mindre i dag än när Müller utsatte Shakespeare för detta första­ postdramatiska fader­mord. ”Mästare” har en annan klang nu än då. Största behållningen ligger i den performativa illustrationen av dödsdriftens mekanik. Dödskallen under huden klapprar mitt bifall.

ARTIKELN HANDLAR OM

Scen

Hamlet