Skönsång bland skrotbilar

Lennart Bromander ser Vera Nemirovas oavbrutet groteska och berörande uppsättning av Hans Gefors Parken i Malmö

Foto: Malin Arnesson
”Parken” på Malmö opera.
TEATER

Urpremiären på Hans Gefors opera Parken i Wiesbaden 1992 var en märklig tillställning. Den inledde stadens traditionella majfestspel och åtskilliga medlemmar i den hessiska societeten hade bänkat sig för att få sig en angenäm stund före kvällssupén. De kände sig sedan svårt kränkta, när de inte förstod vad som hände på scenen. Runt om mig satt smokingklädda herrar och skrek ”Aufhören, auf­hören!” (Sluta!), medan andra protesterade mot protesterna. Dirigenten fick slå av föreställningen en stund, tills stämningen lugnat sig.

När nu Parken äntligen efter 26 år fått svensk premiär i Malmö förhöll sig publiken avsevärt anständigare.­ Det brukar svensk operapublik göra, i Tyskland kan det ofta gå vildare till.

Parken bygger på Botho Strauss tidskritiska drama med samma namn – i Sverige framfört på Stockholms stadsteater 1986. Strauss prövar vad som händer om man försöker placera Shake­speares En midsommarnattsdröm i en modern miljö. Det går inte så bra, menar pessimisten Strauss. Kärlek och magi dör ohjälpligt i en hjärtlös modern kontext.


Det är också vad som sker i Gefors opera. Oberon och Titania hamnar på en avstjälpningsplats, fylld av gamla bilar (operascenografer älskar skrot­bilar), älvorna är aggressiva punkare, Puck en suspekt mani­pulatör och droghandlare.

Den ganska långa operan har egentligen ingen drivande handling utan består av en mängd korta scener, de allra flesta av dystopiskt slag. Det låter inte så muntert, men Vera Nemirova – en av Tyskland främsta operaregissörer i dag – har med beundransvärd känsla för musikalisk rytm och tajming skapat ett tätt drama. Det är oavbrutet groteskt men också oavbrutet berörande.

Och Hans Gefors musik är varierad och levande. Det händer något nytt, oväntat och fyndigt i orkester­diket mest hela tiden och sångstämmorna är opretentiöst pregnanta. Patrik Ringborg leder Malmö­operans orkester med skarp blick för alla raffinerade detaljer.

En stor skara sångare sätter färg på den dystra miljön. Inte minst Hege Gustava Tjønn med sin lyriskt täta sopran som Titania. Hennes vaggvisa för den döende Oberon (med expressiv basbaryton Eric Greene) är operans vackraste scen. Hela ensemblen håller sig genomgående på hög nivå, både vokalt och sceniskt. Nämnas ska de två anmärkningsvärt fina tenorerna Zoltan Nyári som Puck och den unge Torstein Fosmo, som en av de grälsjuka älskande vi också känner från En midsommarnattsdröm.

ARTIKELN HANDLAR OM

Opera

Scen