Teaterpärla om oss alla

Amelie Björck ser Eugène Ionescos Stolarna på Dramaten

Publicerad:
Uppdaterad:
Johan Ulveson och Kicki Bramberg som Gubben och Gumman i Ionescos Stolarna på Dramaten
Foto: Sören Vilks
Johan Ulveson och Kicki Bramberg som Gubben och Gumman i Ionescos Stolarna på Dramaten

TEATER

Vi känner det gamla paret både från liv och fiktion. Hur gäster i hemmet utlöser ett väldigt ojande och ömsesidigt förmanande. Hur kvinnan, alltid kvinnan, framhåller förtjänsterna hos maken, dock med en udd av bitterhet – för nog blev han förfördelad av cheferna. Och nu är allt för sent. Seniliteten rullar in.

Detta vardagliga scenario får existentiella dimensioner i den rumänsk-franske absurdisten Eugène Ionescos enaktare Stolarna. Dramat från 1952 präglas av efterkrigsårens krock mellan dödsnärhet och rekordår. I tomhetskänslornas landskap måste både vardagen och döden uppfinnas på nytt. Liksom skrattet.


Ulla Kassius ger Johan Ulveson och Kicki Bramberg en naken svart scen att befolka. Ulveson inleder med att som Gubben släpa en lång svart stege över scenen. Hans kropp tycks åldras 50 år under denna Golgatavandring. Reser han stegen mot fönstret för att titta ut eller för att hoppa?

I slutet är stegarna två, en för honom och en för makan Semiramis (!). Då är de färdiga, och Tobias Theorell gör ett chockartat tragiskt slut, i stället för absurdismens vanliga cirkelrörelse som brukar låta allt börja om.


Mellan stegarna händer allt och inget. Gubben och Gumman fyller scenen med stolar – teaterns favoritmöbel – denna gång illgula.

Nu ska drömmen om hans framgång iscensättas i en sista epifani. Gubben ska få chansen att förmedla sitt ”budskap” i ett storslaget tal, och stolarna är till gästerna.


Bramberg och Ulveson är helt underbara i denna folie à deux. Hon kommer in med en robust, moderlig tyngd och en fnoskig bitterhet över att geniet till make aldrig blev chefsbefäl, chefsmöbelsnickare, chefs­violinist eller något annat med samma prefix. Han svarar med tomtighet och harm, men är villigt förvissad om det riktiga i hennes genikult. Ett klassiskt könsmönster.


Inte kan det vara lätt att konversera goddag-yxskaft med de osynliga åhörare som väller in ­genom scenrummets många glappande dörrar. Men leken lever. Ulveson installerar fantasins herrar, damer, högdjur och pyttebarn på de gula stolar Bramberg sliter fram så att vitsminket rinner och hon komiskt dubbleras i akten. Det fortsätter knacka hysteriskt och drömmen om framgång förvandlas till en mardröm av prestationsstress och totalitärt storhetsvansinne.


Rytmen är viktig i ett spel som detta. Partiet där paret söker varandra genom den osynliga folkmassan är svårast att få stuns i och det märks. Men en pärla om mänskligheten är det vi får, till lika delar täckt av skabb och skimmer.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.