Lidandet är för alla lika

Av: Claes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:
Alexandra Drotz Ruhn i ”Beckomberga”.
Foto: roger stenberg
Alexandra Drotz Ruhn i ”Beckomberga”.

För några hundra år sedan skulle ­ingen människa komma på idén att göra teater om dårar. I stället användes dårhusen som ett slags reality-­teater. Mot inträde fick allmänheten komma in och förfasa sig. Sådana ­nöjen förekom åtminstone till slutet av 1800-talet. Med den moderna statens framväxt följde krav på medborgare som passade in. Välfärdsstaten ­strävade efter att ta ansvar för de som så inte gjorde. Antalet intagna på ­mentalsjukhusen mångdubblades från början av 1800-talet till slutet av ­samma ­sekel.

Beckomberga sjukhus ­invigdes 1932 och stängdes 1995, ungefär samma tidrymd som välfärdsstaten fanns. Sara Stridsbergs ­roman och pjäs (det är två ­separata texter, skrivna parallellt) låter sjukhuset vara världen, medan det som händer utanför endast glimtvis skymtar, det normala blir en fråga om perspektiv. Denna flytande gräns ­märker publiken omedelbart på ­Elverket, när vi uppmanas att följa de målade färgstrecken på golvet för att hitta rätt plats. Ensemblen är redan igång, ­under spelet rör de sig gärna upp på gradängerna och pjäsens ­”normala” rollfigurer (Dottern, Modern, Edvard) har alla stunder då de lika ­gärna kunde skrivas in som patienter.

Scenrummet är grönt och kompakt. Höga terrasser rakt upp i tak bildar mur, de glasskivor som dras fram och tillbaka vid scenkanten är en chimär. Instängda och kärlekslängtande är vi alla, gränsen mellan världarna är en definitionsfråga. Här inne finns en ­skala från den aggressivt utlevande Harriet (Inga-Lill Andersson) över Rolf Skoglunds mer sansade Henning till Jan Waldekrantz stillsamme Paul. Det är fint utmejslade porträtt, även om till exempel Alexandra Drotz Ruhns Anna kan ta i så mycket att publiken lämnas i sticket.

Märkespjäser i ämnet som Noréns Personkrets 3:1 eller Ostens Besvär­liga människor skapar förväntningar. Att spela galen är heller inte lätt. Replikerna måste sitta ända ner i tårna, som hos Emma Broomé ­(Dottern), kanske den enda som här berör i varje ögonblick. Rebecka ­Hemses Sabina eller Magnus Ehrners Olof är också skickligt gestaltade, men uppsättningen haltar. Teatral expressivitet kämpar med verklig­hetens elände (som man numera kan se ­gratis utanför sjukhusen), och en sådan kamp kan bara sluta med remi.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN