Hur mycket ljuger vi för varandra?

TEATER

Eva Röse och Johan Rheborg spelar ett utmattat par i ”Nattpromenaden”

Jonas Karlsson har skrivit en pjäs om språket. Det är klart mer upphetsande än det låter. Nattpromenad handlar om grundvalarna för vår förmåga att kommunicera med dem som står oss allra närmast. Vad vet vi egentligen om varandra? Vad lyckas detta arma språk som vi har fötts in i och inte kan ta oss utanför faktiskt förmedla av våra innersta tankar, känslor och erfarenheter?

Hur mycket ljuger vi för varandra? Och hur mycket ljuger språket?

Karlsson har förlagt sin debutpjäs till ett ensligt nattligt rum där ett ganska nyblivet föräldrapar under ytterligare en mer eller mindre sömnlös barnskriksnatt konfronteras med varandras innersta. Eller är det verkligen det?

Regissören Emma Bucht har gjort sina två skådespelare rejält babyslitna och satt dem i en stiliserad hall med starkt klaustrofobisk känsla. Men texten är inte särskilt stiliserad. Själv har skådespelaren Jonas Karlsson ett av samtidens mest naturliga och otvungna språkbruk, vilket verkar ha levt vidare in i hans skrivna text och hanterats mycket väl av Bucht och skådespelarna. Det som råder är en verklighetstrogen samtalston mellan makar, fast skruvad ett par varv extra på grund av en extrem situation och en fundamental osäkerhet om huruvida man sover eller är vaken.

Inledningsscenen slår an tonen. Eva Röses "Hon" överrumplar Johan Rheborgs "Han" med ett par packade väskor framför sig. Är han på väg att förlöpa hemmet eller inte? Samtalet böljar fram och tillbaka, någonstans i den absurda teaterns utkanter. Det börjar sakta bli klart att båda befinner sig i ett läge som måste benämnas "existentiell kris", han lite mer än hon.

Älskar de varandra? Finns det fortfarande ett hopp? Han har fått för sig att han måste vara sann mot sitt vara och inleder en bekännelse som han en halvtimme senare tar tillbaka. Varför? För att han har ett behov av att bikta sig - eller helt enkelt tala? Eller är vartenda motiv, vartenda incitament helt slumpartat? Och till slut tvingas vi hantera basfrågan: Vad vill vi egentligen?

Röse är skyddslös och samtidigt paradoxalt urstark. Hon kämpar med sin "konstige" make och tvingas till sist tillstå att hon själv är lika konstig. Rheborg är rejält frustrerad och tycks hastigt påkommet ha drabbats av tillvarons stora gåtor. Han släpar sin lite oformliga kropp genom en tillvaro utan en enda säker punkt. Men framför allt handlar det om ett mycket väl fungerande samspel, där båda verkar ha haft genuint roligt. Och kanske älskar de faktiskt varandra, kanske är det så här kärleken ser ut i dag, den av vardagsliv lite tilltufsade kärleken.

Nattpromenad har blivit en riktigt stimulerande liten språkföreställning utan särskilt många döda punkter.

Teater

Jan Arnald