Film är bäst på bioduken

TEATER

Utdraget spel tappar bort huvudtemat i Mannen utan minne

Foto: Nina Fex, Andreas Rothlin Svensson och Peter Perski i ”Mannen utan minne”.

Det finns en scen i början av Aki Kaurismäkis Mannen utan minne där en uteliggare stjäl stövlarna av den misshandlade mannen. Men han inte bara lämnar sina gamla skor, utan sätter dem på mannens fötter. Han stjäl, men han saknar inte medmänsklighet. På Dramaten lämnar han bara skorna bredvid mannen. Det handlar om accenter, om att rikta publikens uppmärksamhet.

Ska man förvandla film till teater bör man välja en dålig film med ett bra ­manus. Teater och film är två ojämlika konstformer, den senare vinner i princip alltid över den förra. Regissör ­Nadja Weiss är medveten om detta, hon undviker att göra en filmisk uppsättning av Kaurismäkis egenartade film. Frågan är vad hon vill att vi ska uppmärksamma. Scenograf Mikael Varhelyi låter ett vykort över ett svunnet Helsingfors med texten ’Välkommen’ täcka fonden på Dramatens lilla scen. Samtliga scener spelas i och kring en container om­given av fyra lyktstolpar. Manus är identiskt med Kaurismäkis, något som ger de överlag skickliga skådespelarna vissa ­problem. Filmens rollfigurer ställer sig i vägen för dem, och därmed också för publiken.

Den sträva stolthet som präglar det trasproletariat som omger och hjälper titelpersonen låter sig inte utan vidare överflyttas till svenska omständigheter. Lakonismerna, som i filmen har en svärta, en stillsam humor som förstärker personernas stolthet samtidigt som de väcker åskådarens sympatier, blir på Dramaten som bästa bara bara lite roliga. Den integritet som präglar filmen som helhet och var och en av rollfigurerna, blir här en smula allmänna, emellanåt på gränsen till anonyma.

Då har ändå Andreas Rothlin Svensson i titelrollen, Hulda Lind Jóhannsdóttir som Irma eller Jan Waldekrantz som (bland annat) Anttila, lyckats frigöra sig en smula från de filmiska före­gångarna, liksom Reuben Sallmander med bravur förvandlar sig mellan sina olika roller. Men deras utrymme är ­begränsat. De väcker ett slags till intet förpliktigande sympati. Och det utdragna spelet, som tillsammans med den karakteristiska musiken ska vara stämningsskapande, tappar bort huvud­temat, identitetsproblematiken: mannen utan minne som skapar sig ett nytt liv efter den råa misshandel som förorsakade minnesförlusten. Man glömde liksom bort det.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Dramaten