”Trust” en kaskadspya i halsen på kapitalet

avJenny Aschenbrenner

TEATER

Collagedrama utan tydlig handling eller roller

Anna-Lena Hemström, Aleksa Lundberg, Alexandra Drotz-Ruhn i ”Trust” på Teater Galeasen.

Den västerländska civilisationens slutgiltiga sammanbrott sammanfattat i ett malande, mumlande, blinkande, stålglänsande scenkonstverk … det är som att jag sett det förut. Just denna sorts dystopiska moralitet i uppbruten form och avskalad scenografi har något så omisskännligt samtida tysk teater över sig.

Det är ett drama utan tydlig handling eller riktning, utan tydligt utmejslade roller. I stället ett collage av röster som rör sig runt en separation, en vänskapsrelation men främst runt de mekanismer med vilka den fria marknaden slår sönder den värld vi så mödosamt byggt upp.

Scenen är täckt med tätt sammansatta remsor genomskinlig tejp. De tre skådespelarna svartklädda. Texten en kaskadspya i halsen på den finansvärld som håller på att förstöra vår värld.

Inledningsvis finns också något av tomt rabblande av den läxa vi alla kan utantill nu: samtidsmänniskans själsliga tomhet. Medmänskligheten utsåld tillsammans med de gemensamma resurserna. Kärleken konkurrensutsatt och funnen alltför svårsåld.

Men det tar sig, regissören Annika Silkeberg plockar fram det unika och skruvade ur Falk Richters undergångssaga. Greppet att släppa in de tre skådespelarnas privata jag och markörer från det samtida Sverige skapar uppfriskande förvirring i den tyska kontext pjäsen är sprungen ur.

Det finns fina konspirationsteorier att gotta sig åt. Som att de värsta riskkapitalisterna består av gamla medlemmar ur vänsterterroristiska RAF, som denna väg långt mer framgångsrikt än med bomber lyckas spränga det borgerliga samhällets starkaste bastioner.

Men den främsta behållningen är glimrande soloprestationer av tre skådespelare som plockar upp fragment av texten och i olika scener gör den till sin. Med varsitt temperament, med en rörelse mellan det stramt koreograferade och tillbakalutad lek med det verklighetsnära.

Aleksa Lundberg är den kallhamrade divan, med osvikliga komisk tajming. Anna Lena Hemström fast i en lika kraftfull som tomt sprattlande framåtrörelse. Alexandra Drotz Ruhn med en sårbar kärlekslängtan mitt i den förvirrade narcissismen.

Där får texten spjärn och lyfter, i deras alldeles unika gestalter tar den sig över också en del söndertuggade fallgropar.