Ett oratorium om vaginor och varulvar

Kvinnors ord som värn mot mäns

Av: Claes Wahlin

Publicerad:
Lena Endre, Kristina Törnqvist, Elin Klinga, Inga-Lill Andersson och Stina Ekblad bygger en kvinnostad av ord på Dramatens Elverket.
Foto: Sören Vilks
Lena Endre, Kristina Törnqvist, Elin Klinga, Inga-Lill Andersson och Stina Ekblad bygger en kvinnostad av ord på Dramatens Elverket.

Ur högtalarna ljuder en aria av Barbara Strozzi: ”Vad ska jag ta mig till?” På Dramatens Elverket möts publiken av ett högt, vitt scenrum. Blankt och färdigt att skrivas på. I övrigt endast ett vitt handfat på sidan av bakre fonden och en likaledes vit radiator på motstående sida framme vid scenkanten.

Det handlar om Kvinnostaden, om att bygga ett värn mot män med ord. Ungefär så kan man beskriva många av de medeltida, kvinnliga författarnas verk. Länge bortglömda, men i modern tid allt mer uppmärksammade, lästa och diskuterade.

Om scenen inte är en stad, så är den åtminstone en bostad för de texter mellan 900-talet och den senare delen av 1500-talet som har valts ut. Författare som Christine de Pizan, Hildegard av Bingen eller Marie de France får under 90 minuter röst och kropp av nio skådespelerskor, försedda med vita skor och mönstrade trekvartsklänningar.


Den ganska lösa ramen är hämtad från Christines Kvinnostaden, ett genmäle till framför allt Jean de Meuns misogyna bidrag till det allegoriska, omfattande verseposet Romanen om Rosen. Dikten gav kring sekelskiftet 1400 upphov till en långvarig litterär dispyt – grälet om rosen. Debatter om kvinnor, sex och män är inte ett nytt fenomen.

Staffan Valdemar Holm och Irena Kraus har valt ut och bearbetat texterna. Föreställningen består av åtta från varandra fristående scener, alla med skiftande uttryck men med ett gemensamt grundackord; ett slags oratorium. Från Christines introduktion om murar av ord, får vi en skabrös vaginadialog, ett par scener kring läkekonstens för oss milt sagt egenartade botemedel, ett av de tidigaste medeltida dramer vi känner (Dulcitius av Hroswitha von Gandesheim) och en ordmässa med texter av Heliga Birgitta. Allt för att avslutas med en av Marie de Frances eleganta versberättelser om en manlig varulv, en av hennes lais.


Texterna är inte självklart feministiska, snarare är denna rörliga, elegant framförda föreställning en provkarta på vad som en gång begav sig. Deras texter rör sig över de tillgängliga genrerna, de är lika varierande som de som skrevs av deras manliga kolleger. Möjligen är det den sentida historieskrivningen som har försökt att sudda ut dem, medan statusen i deras samtid var högre. (Inte minst av den anledningen är det snålt att Sveriges kungliga nationalteater valt att inte kosta på ett programblad.)

De mikrofonförstärkta rösterna på Elverket både vandrar längs scengolvet och bildar en kollektiv röst högt därovan. Gestik, rörelser och enstaka ironiska blinkningar av Stina Ekblad, Lena Endre eller Ingela Olsson – för att nämna en tredjedel av den väl- och samspelande ensemblen – både bjuder in publiken och milt utmanar den. Uppsättningen är knappast ett dagsaktuellt, kortlivat genmäle, kanske inte heller en hel stad. Men utan tvekan ett eget rum, ett rum med rymd fylld av ord från förr som ekar genom tiden.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.